Jag började skriva på bloggen för sjutton dagar sen, och när jag läser igenom alla inläggen så inser jag att jag har väldigt många komplicerade tankar i mitt huvud. Det jobbigaste är att veta att de flesta tankarna är negativa och inte alls uppiggande. Men vad är det tänkt att man ska göra när man driver bloggen för att få rensa skallen? Är inte ens säker på att jag faktiskt delar med mig av dom till någon där ute.

Magen gör ont som den gjort de senaste dagarna och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att stoppa det. Jag vet inte vad det beror på – sitter mina byxor för tajt är jag hungrig har jag ätit för mycket beror det på mina tankar är jag orolig – ? Hur som helst så är det dags för mig och pojken min att börja laga mat och se till att vi får mat i magen. Hoppas bara på att magonten inte blir värre.

”Det enda jag ber dig om är att stanna hos mig, stanna hos mig och gör mig till den lyckliga människan jag blir med dig. Du är finast i världen och betyder mer för mig än själva livet. Stanna hos mig och jag ska älska dig för alltid.”

Här har ni min historia. Det är kanske inte hela, och den kanske inte betyder så mycket för någon annan men det är dags att den nu får komma ut i cyberrymden eftersom jag inte kan tala med folk om det ansikte mot ansikte. Vi börjar i slutet av första ring i gymnasiet. Livet hade fungerat som en lek innan dess, men nu så bestämde någon att allt jag gått och tänkt på skulle slå tillbaka på mig. Mina egna tankar och försöken att hålla andras humör uppe bara slog ner mig mot avgrunden. Jag hade tagit på mig mer än jag själv kunde klara av. Att hålla inne på information om hur man egentligen känner, tycker och tänker angående saker är ingen bra idé. Man måste ha någon att lita på till hundra procent, någon man känner att man kan tala om allting för. Det hade inte jag, jag vägrade att dela med mig.

Tyngden på mina axlar blev för stor. Leendet på mina läppar försvann helt och hållet och jag hamnade i en djup inombords depression. Dock kunde mina vänner runt omkring också märka och se det på mig, men eftersom jag vägrade tala om någonting så fanns de helt enkelt bara där för mig. Allt jag någonsin känt kom bara som en flodvåg över mig och jag mådde skit när jag befann mig i skolan, hemma eller vart som helst egentligen. Jag sprang ut gråtandes från lektionerna och när någon kom ut och frågade hur det var så satt jag bara på bänken helt ihop-pressad och sa att jag ville ta livet av mig. Hela min kropp skakade och jag visste inte ens att en person kunde gråta så mycket som jag gjorde. Jag ville inte ha någons medlidande, det var mitt problem – inte deras.

Mycket, men samtidigt inte alls, har hänt mig i mitt liv. Inget riktigt fysiskt, men psykiskt har jag alltid blivit sinkad. Som jag skrev förut så har många vänner lämnat mig under åren, och jag tror att det kan ha haft en större effekt på mig än jag själv visste om. Så fort mina tankar svepte iväg och hamnade på att jag var ensam här i världen – då kunde jag inte hejda tårarna. Under en tid så kände jag mig helt värdelös och kände att jag inte borde få finnas kvar i den här världen. I över tre månader gick jag runt med tankar om att jag inte borde finnas till och i över tre månader s kände jag mig som världens ensammaste människa trots att jag visste om allas närvaro. Jag kan lägga till att jag också många gånger funderade på att kontakta en psykolog. Jag behövde känna att någon lyssnade utan att döma. Samtidigt ville jag inte att någon skulle få veta mina innersta tankar, det jag skämdes över.

Alla i min omgivning gick runt och oroade sig för mig och visste inte om jag skulle fullfölja min egna tanke om att ta livet av mig. Jag själv visste att det troligen inte skulle hända, då jag är livrädd för döden och min död skulle bara ge sorg åt en massa andra människor. Så jag valde att slänga på ett falsk leende i ansiktet och försöka bete mig som vanligt, självklart synade ju folk bluffen men ville inte ta upp det med mig så vi fortsatte som om ingenting hade hänt. Det var inte heller alla som visste om detta. Min dåvarande bästa vän hade ingen aning, men just då kändes det inte som om hon skulle bry sig heller. Genom allt helvete hade jag en enda vän som jag verkligen kände att jag aldrig ville svika. När hon fick reda på vad jag hade sagt om att dö så började hon själv gråta. ”Inte du, snälla du får inte dö”. Nu saknar jag våran nära vänskap.

Valborg år tvåtusenelva så kom min räddning. Mamma befann sig någon annanstans och jag och min underbara vän Camilla var hemma hos mig och prövade lite shottar ur det vi hittade i skafferiet. En annan vän jag nyss träffat ringde mig då och frågade om vi hade något på gång eller om vi ville träffa honom och ett par andra grabbar som strövade runt utan planer. Med lite fnisskänsla av alkoholen och för en gångs skull på glatt humör så tackade vi ja och mötte senare upp dem i centrum. Efter att ha hälsat på alla grabbarna så drog vi ut på en tågfärd för att senare hamna hemma hos mig och kolla på film.

Redan på tunnelbanan så hade jag fått en extra liten pirrkänsla i magen angående en av killarna. Daniel. Han fick mig att le och tanken på honom ville inte försvinna ur mitt huvud alls. Jag försökte nog inte ens att tänka på annat. Vi började skriva med varandra på facebook och senare började smsen. Den här killen gjorde allt för att hålla kontakten med mig då han till och med tog sin klasskompis mobil för att smsa mig och säga att hans hade dött. Han ville träffas. Det gjorde vi också. Tre dagar efter valborg.

Vi höll kontakten och träffades i princip varje dag. Hans leende och sättet han var på fick mig att le, han fick mig att leva igen. Sedan dess har vi varit i princip oskiljaktiga. Den tjugofjärde juli sa jag första gången att jag älskade honom, sedan blev vi två ett. Han har vänt mitt liv. Nu har jag någon att leva för, jag har hittat någon som älskar mig för den jag är – någon som bryr sig och någon jag själv kan öppna mig för helt och hållet. Han har blivit mitt liv och han är en av anledningarna till att jag fortfarande finns kvar på jorden. Hade han inte kommit och räddat mig så hade nog mitt öde sett helt annorlunda ut.

Jag kan inte nog förklara hur du, min älskade pojkvän, har förändrat mitt liv. Innan jag mötte dig så var jag i närheten av självförstörelse. Tack vare dig och våran växande relation så lyckades mitt liv hamna på topp och jag började flyga fram på små rosa moln som det kallas. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig, för du är min räddaren i nöden. Du fanns där för mig när inget annat fungerade och när jag vägrade släppa in folk i mina känslor. Jag ångrar ingenting jag gjort som har lett mig fram till dig. Jag ser fram emot framtiden med dig vid min sida.

Med dig fann jag kärlek ♥ 

Ångrar jag några av mina val jag har gjort i livet? Definitivt. Men säg mig en person som inte ångrar ett enda skit. Men problemet är att jag inte vet vad det är jag ångrar riktigt. Jag vet inte om det är valet att göra något som det blev eller vägen den ledde mig in på, jag vet inte vad jag helst skulle vara utan.

Vi alla gör misstag här i livet och det är inte alltid ett misstag vi kan förändra eller göra bra igen. Mitt största misstag är nog att jag tagit vänner och kärlek för givet och ett par av de människor som stått mig närmast finns nu inte längre vid min sida. Men jag är lycklig över de få, men underbara människor som finns kvar i mitt liv. Jag måste dock lära mig att ta hand om min vänskap mer – för vare sig man tror det eller inte, så varar inte all vänskap för evigt. Den är skör.

Min familj är också något jag tar för givet. Jag träffar nästan aldrig min pappa längre fastän jag förut bodde hos honom varannan vecka. Nu tar jag dock varje chans jag får – men dom kommer inte ofta då jag själv inte ser till att det händer. Men det är faktiskt jobbigt att träffa folk som man inte har något att prata om med, även om det gäller min egen pappa. Men jag är inte en mångordig person när det gäller att träffas ansikte mot ansikte. Med vem som helst.

Jag tror att min mamma alltid kommer att finnas där för mig, men henne tar jag också för givet. Det känns som om hon snart kommer att fly från mig, från livet hon lever. Hon är en stark person, men man kan inte bära för många tunga bördor på sina axlar. Man är ju bara människa. Jag måste lära mig att hjälpa till mer och se upp på min mamma och faktiskt på riktigt tacka henne för allt hon gör för mig. För hon är min enda mamma och hon ser till att jag har tak över huvudet och hon ger mig kärlek – även om den kan vara tuff ibland.

Min syster har jag aldrig riktigt brytt mig om att känna tror jag. Visst kommer hon till mig när det är saker som hon vill prata om, och jag lyssnar. Jag lyssnar och de tankarna fastnar i mitt huvud och de ligger där i bakhuvudet och surrar. Men jag har nog aldrig haft en riktigt, inte stel konversation med henne. Jag vet att hon alltid sagt att hon önskar att vårat systerskap var mer som en vänskap där man delar allt och gör saker tillsammans. Än har det inte blivit så men jag förändrar små saker ett steg i taget. Hela min uppväxt har jag sagt att jag hatar henne – men det är väl kanske inte helt sant. Och det värsta jag någonsin sagt till henne är nog att jag inte skulle gråta om hon dog. Finns det en värre syster än jag? Förlåt. Jag skulle gråta, det skulle inte sluta rinna. Det svär jag på. För det finns bara en syster i mitt liv och det är du. Vi har ett band tjockare än vatten även om vi inte alltid är överens eller håller sams. Men den kommande veckan så blir det du och jag ensamma i lägenheten och vi får se hur allt utvecklas då.

Det är dags för mig att växa upp och ta tag i allting. Jag måste ta mer ansvar och hålla igång kontakten med folket jag håller kär. Det är inget man ska ta för givet och det är något jag tänker ändra nu. Mitt liv kan inte fortsätta på det här sättet – jag vill vara lycklig och jag vill att min familj och vänner ska vara det också. Livet börjar nu. Jag älskar er.

-

Allt jag vill, allt jag önskar mig – det är ett jobb. Jag vill engagera mig i något och ha något att lägga all min överskottsenergi på. Jag skulle verkligen sätta mig in i arbetet och göra mitt bästa i alla lägen eftersom jag hatar att lämna in något ofärdigt. Jag tror helt ärligt att jag skulle vara en satans bra tillgång till vilket jobb som helst, så länge det inte handlar om att sitta på ett kontor. 

Jag vill så gärna, så mycket och ändå är jag sviken. Ingen har hört av sig och jag kan bara inte sluta fundera på varför ingen vill ha mig? Visst är det kanske så att ingen av de ställena jag sökt till behöver en till kollega för tillfället, men annars kan det ju vara så att mitt CV inte är tillräckligt bra.. Men hur ska jag veta det när jag inte får några kommentarer om det?

Jag har varit riktigt hoppfull på många ställen jag lämnat mitt arbetsliv på ett papper till. Men nej, absolut ingen har ännu hört av sig och jag tror att det har gått en månad nu. Jag är en person som tappar tron i mig själv väldigt lätt. Lusten att försöka försvinner och jag känner mig bara rastlös.

Så är det någon där ute som skulle behöva en till kollega på arbetsplatsen så är det bara säga till, för jag kommer som sagt att engagera mig och vill så gärna. Sitter och väntar på respons dag ut och dag in. En vacker dag så ska jag ha mitt jobb, lyckligt skutta dit efter skolan och ha the time of my life.

Fyra papper, fjorton sidor. Precis så mycket skrev jag på provet om modernismen idag. Sa jag inte att pennan skulle glöda? Sen kan jag ju inte direkt påstå att jag riktigt förstod allt jag skrev, men jag hoppas att det var värt skrivkrampen! Haha. Sen känns det ju jättebra när man blir kallad efterbliven av klasskompisarna när man skriver så mycket – men det är inte mitt fel att pennan glöder och kunskapen flödar? Kanske borde de också prova det någon gång.

Nu är det inte så mycket att göra på ett tag så det ska bli skönt att ta det lite lugnt. Om drygt två veckor skulle jag tro, så ökar tempot igen och vi ska på två mässor under en vecka. Sen blir jag dessutom mammalös i en vecka så min syster kommer väl hit och är här ungefär hela veckan skulle jag tro. Om vi inte börjar bråka det vill säga.

Snart är det helg igen och då blir det dags att slänga lite fler CV:n ut i världen. Jag ska också försöka hitta en VILA-butik och köpa jackan jag vill ha inför vintern. Har bara hittat den på nelly.com och visserligen är den nittio spänn billigare där men vi får väl se hur det blir. Det skadar ju inte att kolla.

Vänskap. Kärlek. Familj.

Oj oj oj.. Borde ju egentligen ta och läsa de där sidorna om modernismen som jag så flitigt sammanfattade för två veckor sen. Men har jag ens lyft fingret för att öppna dokumentet på datorn? Nej. Men vad är modernismen – det borde jag ju veta nu med allt vi har pluggat på på lektionerna. Förlåt för inlägget som nu kommer följa, men det är för min egen skull då jag lär mig bättre när jag skriver av mig.

Modernismen är eran som startade i början av nittonhundratalet. Inom modernismen finner vi både konst och sagor i form av romaner och noveller. Eftersom att modernismen startade när första världskriget tog vid så har många av berättelserna fått form där ifrån. Ett exempel är romanen ”På västfront intet nytt” skriven av Erich Maria Remarque, han skriver om en pojke som blev rekryterad  och man läser romanen ur ungdomars syn vid fronten på kriget. Remarque var själv med i kriget och därav synvinkeln.

Modernismen går i många små olika spår, något exempel är realismen och surrealismen. Realism är det då författaren eller konstnären skapat något där man kan få en känsla av att det verkligen kan hända. Man får upp bilden i huvudet av verkligheten som var, man får handlingen lagd direkt på bordet utan att behöva analysera. Surrealism är då man förvränger något och läsaren/avläsaren måste fördjupa sig i orden eller bilderna och uppfatta en egen tolkning av allting.

En författare som är känd under surrealismen är Franz Kafka. Ofta när han skrev sina romaner så började han med en plats och känsla där vem som helst kunde känna igen sig, sedan plötsligt så förvreds hela tillvaron i berättelsen och blev näst intill mardrömsliknande. Huvudkaraktären kunde gå från en stillsam behaglig situation till att hamna i en twistad situation där man inte vet vad man ska ta vägen.

Ja, dom tre punkterna är väl i princip det jag kan komma på att skriva om när jag bara tar information ur huvudet. Men med frågor och bilder och analyseringar, tolkningar, så kommer informationen bara åka genom min gärna ner för min hals till min hand och pennan kommer att glöda, och jag kommer att rocka på det där satans provet imorgon! För en gångs skull så känner jag mig säker, exalterad till och med positiv över ett kommande prov.

Fan – livet är bra härligt ibland.

En månad kvar och snart blir jag arton. Äldre. Myndig. Vuxen. Jag ser fortfarande sjukt mycket fram emot det. Tills dess kanske jag har lärt mig att tända lampan i vardagsrummet så jag slipper sitta i mörkret och gissa mig till vart tangenterna sitter på bordet.

Hur lyckas världen twista om ens tankebanor och få en att tänka om helt inom bara något år? Varför är det så att jag helt plötsligt vill växa upp, bli stor, flytta hemifrån och bara starta mitt liv – när jag bara för något år sen sa till mamma att jag skulle vägra flytta ut innan jag själv blev väldigt gammal? Det är otroligt hur tanken ändras under samma gång som livet tar en vändning. Allt vi gör och allt som sker påverkar ju oss på ett eller annat sätt. Antingen negativt eller positivt.

Jag ser framtiden som ljus, positiv. Jag ska få ha ett eget hem där jag själv kan få bestämma hur jag ska ha det. Jag behöver inte leva efter några regler om jag nu inte vill ha det så. Det ska bli så skönt att få den friheten när den väl hamnar i mina händer. Jag har så stora förhoppningar inför framtiden. Den kan ligga flera år in i framtiden – eller så kan den lika gärna börja imorgon. Det vet man aldrig förrän det väl händer.

Lyckan ser ut att ha vänt, likaså alla mina tankar om att livet inte är så som jag vill ha det. Men man kan inte alltid få som man vill, det måste jag inse. Men man får försöka göra det bästa av situationen man har hamnat i. Ta tag i det, gå sedan vidare. Enklare än så blir det inte även om det kan kännas sjukt meningslöst och svårt vid vissa tillfällen.

Idag börjar förändringen. Idag har jag insett att jag är bra nog för den här världen – och jag ska ta den med storm. Idag har jag ätit min sista gottbit någonsin.. för tillfället. Haha.

Att va söt men va lika som bär vad är de o ha?
Lite annorlunda är inge fel o va
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastas bort?

Efter en otroligt poänglös dag i skolan så är jag nu hemma. Gick förbi biografen och kollade om det fanns kvar några förhandsvisnings biljetter – men såklart var ju dom slut. Har inte gjort ett skit eller ens lyft ett finger idag, allt har bara vart en meningslös måndag som vill dra oss upp ur sängen för att berätta att den är här helt utan nytta.

Imorgon blir det andra bullar däremot för då blir det hårdjobb med projektarbetet. Vi får se till att arbeta på lite med det där nu för att följa tidsplanen.. Tidsplanen ja, den måste jag ju lämna in!

Ikväll blir det mys i soffan med mamma och pojkvännen framför TVn och Once Upon a Time. Innan dess blir det pommes med chicken kebab och bearnaisesås – bättre kan det ju inte bli? Nu ska jag fortsätta mumsa i mig dagens onyttigheter och ta hem Titanic, tänkte försöka se den utan att somna en gång. Jag och pojkvännen.

Trots all negativitet från mig själv så har jag lyckats ha en underbart mysig helg med den person som stulit mitt hjärta. Jag är glad över att ha en person vid min sida som bara får mig att må bra över allting – trots att inga ord byts ut. Han får stå ut med så mycket, tystnad, gråt, aggression och allt vad man kan tänka sig från min sida, och ändå finns han fortfarande kvar hos mig. Jag älskar dig så mycket.

Idag är sista helgdagen och snart är det dags för ännu en vecka med ännu mer att göra. Men innan vi vet ordet av så är helgen här och bankar på våran dörr igen – det är det som är så härligt med att han någonting att sysselsätta sig med om veckorna. För när man sitter still vill man att tiden ska ticka på, men när man väl gör någonting så flyger tiden förbi vare sig man vill eller inte.

Men nu ropar mamma från köket att maten är klar, så ska gå och sätta mig vid bordet alldeles strax. vill först bara påpeka att det är trettiotvå dagar kvar tills jag bli arton. Tiden går snabbt.

Utan dig finns det ingen anledning för mig att finnas till. Du gör mitt liv uthärdligt och jag vill inget annat än att påbörja livet tillsammans med dig. För är det något i världen jag älskar då är det du.

Idag känns som en dag då jag lika gärna skulle kunna dö utan att någon skulle bry sig. Även fast jag vet att det inte är riktigt sant. Men livet känns piss och jag känner mig motsägelsefull mot inlägget i går – men det skiter jag fullständigt i. Ingen i livet kan kännas värre än när ens förälder inte verkar vilja veta av en och tycker att livet vore bättre om man inte hade funnits. Känns skitbra när den vuxna i hushållet känner att livet suger, vill inte äta för att man känner sig fet, vill inte göra någonting egentligen. För den energin är ju jättebra att framför till mig som har mått sjukt dåligt tidigare i mitt liv.

Texten har inget syfte med att peka ut någon, även om jag är väl medveten om att det är precis det den gör. Men det skiter jag också fullständigt i. Kanske borde ha varit bättre om det var jag som aldrig kommit till, om mina föräldrar aldrig valt att skaffa en ungjävel till, då hade jag inte varit deras problem och dessutom hade jag inte funnits. Jag hade sluppit leva i ett hem där det inte alltid känns som om jag varken är älskad eller välkommen – och det är ju det enda jag vill. Jag känner mig otillräcklig och det är precis vad jag är också, men jag önskar att min mamma bara ville säga att allt kommer att bli bra och att hon älskar mig för den jag är. Jag skulle gärna slippa höra några av de orden jag får smällda rakt i ansiktet istället. Du är tjock, jag är tjock, skulle jag få bestämma skulle jag aldrig laga mat, varför är du inte mer som din syster hon hjälper i alla fall till mer hemma. Jag vill också känna att jag kan prata med min mamma om allt. Men dit är det en lång väg kvar – för hon litar inte på mig, många av hennes ord sårar mig. Jag vill inte det här.

Jag vet. Jag vet vad jag egentligen måste göra. Prata. Men orken och viljan finns inte där. Jag vill bara att hon ska se när jag mår dåligt, ta mig i hennes famn, stryka med sina händer över mitt hår och säga att allting kommer att lösa sig – allt kommer att bli bra. Jag vet att min mamma har det jobbigt nu, det har väl hela familjen egentligen. Men varför hon tar ut sin ilska på mig sen är väl för att jag finns närmst till hands. Jag kan inte tro att det är med flit. Men allt jag önskar är att livet ska gå tillbaka till hur det var förut, då det fanns lycka i hemmet och ingen stress. För just nu så känner jag mig som en liten varelse som bara vill krypa in i ett hörn och hålla armarna om knäna, jag kommer gunga fram och tillbaka med ansiktet nedgrävt i famnen, tårarna kommer att välla fram - och ingen kommer att bry sig.

Ta mig härifrån, rädda mig från mina egna tankar. 

Alla lever vi våra egna separerade liv, men jag trodde aldrig någonsin att mitt skulle se ut som det gör i nuläget. Det är absolut inget fel på det egentligen – inte när man vet vad man har att jämföra det med. Men ur min alldeles egen synvinkel har den blivit både allt jag vill och precis det jag aldrig velat. Jag älskar alla människor som står mig nära, men jag kommer aldrig kunna lägga tanken, om hur mitt liv hade kunnat se ut, åt sidan.

Jag tror nog inte att jag är den enda som ägnat en tanke åt hur livet hade kunnat se ut om man föddes på en annan plats, in i en annan familj och med ett helt gäng andra vänner än dom man redan har. Hade det kanske vart bättre? Jag är så trött på att behöva dölja alla mina tankar som jag håller, men hade jag inte levt som jag gör idag så hade aldrig de tankarna funnits. They fuck up my life.

Men nu framöver ska jag leva mitt liv och bara göra allt för att vara lycklig. Jag ska inte slösa energi på att önska att något var annorlunda. För mitt liv – jämfört med andras – kan ses som jävligt bra. Alltså inget att klaga över. Visst har vi alla våra lägre stunder, men i slutet löser sig allt på ett eller annat sätt.

- Try catching your dreams no matter what.

Varför kan inte jag få vara så där sjukt vacker som alla andra? Jag vill också le på bilder och inte behöva känna skam över hur jag ser ut och hur min kroppsform är. Självklart är det ju ingen annan än jag själv som ens ägnar en tanke på hur jag ser ut på en bild förutom om den är helt deformerad. Jag vill vara lika fin som mina vänner och min familj. Jag vill också gå med högburet huvud och känna mig stolt över den jag är. Att jag är som jag är.

Jag har aldrig riktigt känt mig vacker. Jag har aldrig sett mig själv i spegeln och verkligen tänkt att jag ser bra ut. Jag vet att jag är den enda som kan förändra mitt sätt att se på mig själv och den enda som kan göra mig stolt över den jag är. Men det krävs tid och arbete. Hårt arbete och mycket tid. Självfortroendet måste hamna på topp och jag måste sluta jämföra mig själv med alla andra. Det är det svåraste hindret.

Det går inte en dag då jag låter bli att jämföra mitt utseende med personerna omkring mig. Jag försöker hålla tankarna borta men om och om igen kommer de tillbaka och påminner mig. Vad kan jag göra för att se ut som dem? Mina vänner är mina förebilder. Mina vänner är det enda på jorden som jag avundas.

Jag vill vara fin, bli kallad vacker. Jag vill bara vara som alla andra. Det spelar ingen roll hur många som än säger att jag är unik och har mitt eget utseende, att jag är fin som jag är. Det spelar ingen roll. För tanken bakom allt är att det ska vara jag som är stolt över mig själv – det är jag som ska må bra och strunta i vad alla andra tycker. Det är näst intill omöjlgt.