..för jag vill ha förändring och jag vill ha den nu.

Här är i alla fall de mål jag hoppas kunna uppfylla inom tolv månader;

• Gå ner två, tre storlekar i klädesplagg
• Ändra min vanliga kost och göra den nyttigare
• Sluta med de flesta sötsaker
• Få med min mamma i gymmandet och den nya kosten
•  Komma ner under 60 kg då jag inte kommer ihåg senast min vikt låg där
• Förbättra min kondition och hälsa
• Få finare och friskare hy
• Bli mer social då jag inte skäms över mitt utseende

• FÅ MIN DRÖMKROPP

Framtidens schema?

• Sprutor, det finns inget värre. Jag klarar inte av synen av dem, och därför ska jag utmana mig själv genom att ta mod till mig för att ta sprutan mot livmoderhalscancer. Sprutor kan ta liv i form av knark – men de kan också vara en chans att rädda liv från ett öde som döden. Vilket tar mig till nästa rädsla.

• Döden, så fort jag tänker på det, att faktiskt dö eller bara ordet, ja då börjar min kropp skälva och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Har jag någonsin i mitt liv sagt att jag inte är rädd för döden så har jag ljugit mig helt blå. När jag hör ordet döden så börjar tankarna direkt fara till tomheten. För efter döden – vad finns det då? Man har levt klart sitt liv och man får aldrig mer se någon man älskar. Man är dömd till att brännas eller att begravas under jorden i tomheten för att sedan ruttna bort och bli uppäten av maskar. Man döms till ensamheten, och man kan inte längre andas, tänka eller känna något. Man finns inte och tillslut glöms man bort. När alla ens nära och kära försvinner så är det som om man aldrig existerat och haft sina fötter på jorden.

• Ensamheten. Jag klarar inte av att vara ensam i mitt eget hem. Min hjärna börjar spöka med mig och plötsligt ser jag skuggor och hör ljud – som egentligen inte finns där, och det vet jag ju egentligen. Men mörkret har kontroll över mig och jag gömmer mig under täcket så fort lamporna i lägenheten släcks och TV stängs av. Jag ser alltid till att gå till sängs före mamma så att jag vet att hon finns där ifall jag skulle få panik, jag har väldigt svårt att somna om nätterna om lägenheten är tyst. Jag klarar inte ens av att somna även då jag hör hundens lugna andetag i rummet bredvid. Jag somnar alltid med illusioner i min hjärna om att jag en vacker dag kanske inte kommer att vakna upp.

Jag måste försöka komma över mina rädslor även om jag själv är skeptisk till att det kommer att fungera. Jag vill bara inte vara den där räddharen längre. Jag vill inte vara hon som ständigt är rädd om nätterna och börjar gråta vid synen av en spruta. Eller kanske hon som får andnöd tack vare tårarna som rinner ner för kinden när tanken om döden visar sig i huvudet. Jag vill kunna leva normalt utan alla tankar och rädslor. Visst kan rädslor vara nyttiga – men de är verkligen inte till någon nytta när innehavaren av rädslorna mår så fruktansvärt dåligt av dem. Vi får se hur allt går i framtiden, för framtiden ska komma. Det tvivlar jag inte på.

Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.