Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.

Hur kommer det sig att sånt man gjorde för flera år sen fortfarande kan finnas kvar i minnet? Det är kanske inte alltid de där glädjespridande, lyckliga tankarna som poppar upp i tanken – utan de är som pinsamma, de man skäms för. Jag kommer inte alltid förstå varför jag väljer och prioriterar som jag gör, men jag antar att jag bara gör vad som känns helt rätt för mig i stunden. Jag kan inte försvara alla mina handlingar ur mitt förflutna eller i den kommande framtiden. Det kommer jag nog aldrig kunna göra heller.

Det är inte alltid vi tänker innan vi agerar. Det är inte ofta jag tänker innan jag agerar. Jag bara gör det som först faller mig in och visst kan jag ångra mig efteråt. Jag kan ångra mig rejält. Det har jag gjort också.

Jag har lika många problem som vilken människa som helst. Men snart ska jag ta studenten och då satan i gatan så ska det bli min lyckligaste dag i livet – och jag ska inte ångra ett skit!

Avslutningen i nian – Raoul Wallenbergskolan 

Idag har det blivit en promenad hem till Daniel med hans hand i min och kopplet till hunden i den andra handen. Den jobbigaste delen måste nog vara att säga hej då. Det är svårt, jobbigt, känslomässigt och ja – mycket mer. Ändå har vi varit tillsammans i över ett år. Det känns fortfarande som om det var igår och vi är fortfarande lika fästa vid varandra. Det känns underbart.

Larvade mig lite på vägen med mobilkameran dessutom – för är det något jag brinner för så är det att fota. Det är något jag absolut älskar och kommer att fortsätta med livet ut. Även om det bara är en hobby.

Jag vill så gärna, så mycket och ändå är jag sviken. Ingen har hört av sig och jag kan bara inte sluta fundera på varför ingen vill ha mig? Visst är det kanske så att ingen av de ställena jag sökt till behöver en till kollega för tillfället, men annars kan det ju vara så att mitt CV inte är tillräckligt bra.. Men hur ska jag veta det när jag inte får några kommentarer om det?

Jag har varit riktigt hoppfull på många ställen jag lämnat mitt arbetsliv på ett papper till. Men nej, absolut ingen har ännu hört av sig och jag tror att det har gått en månad nu. Jag är en person som tappar tron i mig själv väldigt lätt. Lusten att försöka försvinner och jag känner mig bara rastlös.

Så är det någon där ute som skulle behöva en till kollega på arbetsplatsen så är det bara säga till, för jag kommer som sagt att engagera mig och vill så gärna. Sitter och väntar på respons dag ut och dag in. En vacker dag så ska jag ha mitt jobb, lyckligt skutta dit efter skolan och ha the time of my life.

Nu är det inte så mycket att göra på ett tag så det ska bli skönt att ta det lite lugnt. Om drygt två veckor skulle jag tro, så ökar tempot igen och vi ska på två mässor under en vecka. Sen blir jag dessutom mammalös i en vecka så min syster kommer väl hit och är här ungefär hela veckan skulle jag tro. Om vi inte börjar bråka det vill säga.

Snart är det helg igen och då blir det dags att slänga lite fler CV:n ut i världen. Jag ska också försöka hitta en VILA-butik och köpa jackan jag vill ha inför vintern. Har bara hittat den på nelly.com och visserligen är den nittio spänn billigare där men vi får väl se hur det blir. Det skadar ju inte att kolla.

Jag ser framtiden som ljus, positiv. Jag ska få ha ett eget hem där jag själv kan få bestämma hur jag ska ha det. Jag behöver inte leva efter några regler om jag nu inte vill ha det så. Det ska bli så skönt att få den friheten när den väl hamnar i mina händer. Jag har så stora förhoppningar inför framtiden. Den kan ligga flera år in i framtiden – eller så kan den lika gärna börja imorgon. Det vet man aldrig förrän det väl händer.

Lyckan ser ut att ha vänt, likaså alla mina tankar om att livet inte är så som jag vill ha det. Men man kan inte alltid få som man vill, det måste jag inse. Men man får försöka göra det bästa av situationen man har hamnat i. Ta tag i det, gå sedan vidare. Enklare än så blir det inte även om det kan kännas sjukt meningslöst och svårt vid vissa tillfällen.

Idag börjar förändringen. Idag har jag insett att jag är bra nog för den här världen – och jag ska ta den med storm. Idag har jag ätit min sista gottbit någonsin.. för tillfället. Haha.

Imorgon blir det andra bullar däremot för då blir det hårdjobb med projektarbetet. Vi får se till att arbeta på lite med det där nu för att följa tidsplanen.. Tidsplanen ja, den måste jag ju lämna in!

Ikväll blir det mys i soffan med mamma och pojkvännen framför TVn och Once Upon a Time. Innan dess blir det pommes med chicken kebab och bearnaisesås – bättre kan det ju inte bli? Nu ska jag fortsätta mumsa i mig dagens onyttigheter och ta hem Titanic, tänkte försöka se den utan att somna en gång. Jag och pojkvännen.

Nu är det bara trettiosju dagar kvar tills min 18-årsdag. Tiden bara flyger iväg och snart är det dessutom helg igen, höstlovet är inte heller speciellt långt borta. Det är dags för mig att börja planera mitt firande med släkten, för börjar jag inte nu så blir det tillslut för sent.