Mitt nya liv kommer att börja om bara några veckor. Vägen till en sundare kropp och en bättre livsstil är vad som väntar. Det finns en anledning till att jag inte kan börja på direkten – för tro mig, hade jag kunnat skulle jag ha börjat vid sexton. Jag måste bli arton för att skaffa ett gymkort och ska man köra så ska man gå all-in, därför så har jag inte börjat eller klarat av att ta de små myrstegen än. Men snart är tiden här, och jag har en underbar vän vid min sida och vi ska stötta varandra till tusen. Livet kan börja.

Om fjorton dagar så är det äntligen dags, dagen jag längtat efter är snart här och firandet jag fruktar mest väntar runt hörnet. Är det något som jag verkligen har fobi för, verkligen hatar, så är det att öppna presenter. Att öppna paket framför personen man fått den av. Tänk om man inte alls blir glad? Uttrycket i ansiktet gör då ingenting för att dölja det. Men det är bara bocka, buga, le och säga tack. Försök le med hela ansiktet så kanske uttrycket försvinner, glöms bort.

Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.

Jag vaknade runt ett inatt av att min högra sida av huvudet – främst tinningen – dunkade som aldrig förr. Det kändes som det satt någon där bakom och högg med en kniv för att komma ut. Jag lg under täcket och hela jag kallsvettades och trots att jag öppnade fönstret på vid gavel så hjälpte det inte ett skit. Täcket åkte av och på under timmen jag var vaken. Illamåendet var för jävligt och det kändes som om jag skulle spy vilken sekund som helst. Jag kunde inte ligga still på grund av värmen och mitt dunkande huvud så samtidigt som jag låg och vände mig fram och tillbaka i sängen så var jag livrädd för att spy. Jag kunde inte somna om. Dels på grund utav huvudvärken som bara blev värre och värre och ville definitivt inte ge med sig, och dels av rädslan att spy ner hela min säng. Tillslut lyckades tröttheten övervinna rädslan och jag somnade än en gång. Men det var en av mina värsta nätter någonsin- det kan jag lova.

Att agera som man gjorde då kanske verkade relevant vid just den tidpunkten, men nu kan jag inte låta bli att fråga mig själv varför? Jag förstår inte hur man kan vara så ung och dum. Man gör saker man i livet kommer ångra långt mycket senare. Visst gör vi alla det och det har jag även skrivit i ett inlägg förut.. Men man får nya lärdomar av att göra fel. Men man kan inte låta bli att göra sig påmind.

Hur kommer det sig att sånt man gjorde för flera år sen fortfarande kan finnas kvar i minnet? Det är kanske inte alltid de där glädjespridande, lyckliga tankarna som poppar upp i tanken – utan de är som pinsamma, de man skäms för. Jag kommer inte alltid förstå varför jag väljer och prioriterar som jag gör, men jag antar att jag bara gör vad som känns helt rätt för mig i stunden. Jag kan inte försvara alla mina handlingar ur mitt förflutna eller i den kommande framtiden. Det kommer jag nog aldrig kunna göra heller.

Det är inte alltid vi tänker innan vi agerar. Det är inte ofta jag tänker innan jag agerar. Jag bara gör det som först faller mig in och visst kan jag ångra mig efteråt. Jag kan ångra mig rejält. Det har jag gjort också.

Jag har lika många problem som vilken människa som helst. Men snart ska jag ta studenten och då satan i gatan så ska det bli min lyckligaste dag i livet – och jag ska inte ångra ett skit!

Avslutningen i nian – Raoul Wallenbergskolan 

Vinden blåser kall utanför men samtidigt är solen uppe på himlen och sprider lite värme i luften. Det känns skönt att veta att hösten är på väg då träden färgas med kraftfulla nyanser och får ett leende att tränga fram på läpparna. Om tjugofem dagar är det min dag och då satan ska jag ta vara på den. Jag fyller arton och livet kan börja på riktigt.

Idag har det blivit en promenad hem till Daniel med hans hand i min och kopplet till hunden i den andra handen. Den jobbigaste delen måste nog vara att säga hej då. Det är svårt, jobbigt, känslomässigt och ja – mycket mer. Ändå har vi varit tillsammans i över ett år. Det känns fortfarande som om det var igår och vi är fortfarande lika fästa vid varandra. Det känns underbart.

Larvade mig lite på vägen med mobilkameran dessutom – för är det något jag brinner för så är det att fota. Det är något jag absolut älskar och kommer att fortsätta med livet ut. Även om det bara är en hobby.

Allt jag vill, allt jag önskar mig – det är ett jobb. Jag vill engagera mig i något och ha något att lägga all min överskottsenergi på. Jag skulle verkligen sätta mig in i arbetet och göra mitt bästa i alla lägen eftersom jag hatar att lämna in något ofärdigt. Jag tror helt ärligt att jag skulle vara en satans bra tillgång till vilket jobb som helst, så länge det inte handlar om att sitta på ett kontor. 

Jag vill så gärna, så mycket och ändå är jag sviken. Ingen har hört av sig och jag kan bara inte sluta fundera på varför ingen vill ha mig? Visst är det kanske så att ingen av de ställena jag sökt till behöver en till kollega för tillfället, men annars kan det ju vara så att mitt CV inte är tillräckligt bra.. Men hur ska jag veta det när jag inte får några kommentarer om det?

Jag har varit riktigt hoppfull på många ställen jag lämnat mitt arbetsliv på ett papper till. Men nej, absolut ingen har ännu hört av sig och jag tror att det har gått en månad nu. Jag är en person som tappar tron i mig själv väldigt lätt. Lusten att försöka försvinner och jag känner mig bara rastlös.

Så är det någon där ute som skulle behöva en till kollega på arbetsplatsen så är det bara säga till, för jag kommer som sagt att engagera mig och vill så gärna. Sitter och väntar på respons dag ut och dag in. En vacker dag så ska jag ha mitt jobb, lyckligt skutta dit efter skolan och ha the time of my life.

Fyra papper, fjorton sidor. Precis så mycket skrev jag på provet om modernismen idag. Sa jag inte att pennan skulle glöda? Sen kan jag ju inte direkt påstå att jag riktigt förstod allt jag skrev, men jag hoppas att det var värt skrivkrampen! Haha. Sen känns det ju jättebra när man blir kallad efterbliven av klasskompisarna när man skriver så mycket – men det är inte mitt fel att pennan glöder och kunskapen flödar? Kanske borde de också prova det någon gång.

Nu är det inte så mycket att göra på ett tag så det ska bli skönt att ta det lite lugnt. Om drygt två veckor skulle jag tro, så ökar tempot igen och vi ska på två mässor under en vecka. Sen blir jag dessutom mammalös i en vecka så min syster kommer väl hit och är här ungefär hela veckan skulle jag tro. Om vi inte börjar bråka det vill säga.

Snart är det helg igen och då blir det dags att slänga lite fler CV:n ut i världen. Jag ska också försöka hitta en VILA-butik och köpa jackan jag vill ha inför vintern. Har bara hittat den på nelly.com och visserligen är den nittio spänn billigare där men vi får väl se hur det blir. Det skadar ju inte att kolla.

Hur lyckas världen twista om ens tankebanor och få en att tänka om helt inom bara något år? Varför är det så att jag helt plötsligt vill växa upp, bli stor, flytta hemifrån och bara starta mitt liv – när jag bara för något år sen sa till mamma att jag skulle vägra flytta ut innan jag själv blev väldigt gammal? Det är otroligt hur tanken ändras under samma gång som livet tar en vändning. Allt vi gör och allt som sker påverkar ju oss på ett eller annat sätt. Antingen negativt eller positivt.

Jag ser framtiden som ljus, positiv. Jag ska få ha ett eget hem där jag själv kan få bestämma hur jag ska ha det. Jag behöver inte leva efter några regler om jag nu inte vill ha det så. Det ska bli så skönt att få den friheten när den väl hamnar i mina händer. Jag har så stora förhoppningar inför framtiden. Den kan ligga flera år in i framtiden – eller så kan den lika gärna börja imorgon. Det vet man aldrig förrän det väl händer.

Lyckan ser ut att ha vänt, likaså alla mina tankar om att livet inte är så som jag vill ha det. Men man kan inte alltid få som man vill, det måste jag inse. Men man får försöka göra det bästa av situationen man har hamnat i. Ta tag i det, gå sedan vidare. Enklare än så blir det inte även om det kan kännas sjukt meningslöst och svårt vid vissa tillfällen.

Idag börjar förändringen. Idag har jag insett att jag är bra nog för den här världen – och jag ska ta den med storm. Idag har jag ätit min sista gottbit någonsin.. för tillfället. Haha.

Efter en otroligt poänglös dag i skolan så är jag nu hemma. Gick förbi biografen och kollade om det fanns kvar några förhandsvisnings biljetter – men såklart var ju dom slut. Har inte gjort ett skit eller ens lyft ett finger idag, allt har bara vart en meningslös måndag som vill dra oss upp ur sängen för att berätta att den är här helt utan nytta.

Imorgon blir det andra bullar däremot för då blir det hårdjobb med projektarbetet. Vi får se till att arbeta på lite med det där nu för att följa tidsplanen.. Tidsplanen ja, den måste jag ju lämna in!

Ikväll blir det mys i soffan med mamma och pojkvännen framför TVn och Once Upon a Time. Innan dess blir det pommes med chicken kebab och bearnaisesås – bättre kan det ju inte bli? Nu ska jag fortsätta mumsa i mig dagens onyttigheter och ta hem Titanic, tänkte försöka se den utan att somna en gång. Jag och pojkvännen.

Fick mysigt besök av kärleken idag när jag kom hem från skolan. Det är inget som brukar hända eftersom han oftast har plugg att göra under dagarna (precis som jag egentligen). Men blev lite så där smått lycklig när han skrev att han var på väg. Det är vad som är så härligt när man blir smått överraskad – man får ett så stort leende på läpparna och man känner verkligen lyckan i hela kroppen.

Nu är det bara trettiosju dagar kvar tills min 18-årsdag. Tiden bara flyger iväg och snart är det dessutom helg igen, höstlovet är inte heller speciellt långt borta. Det är dags för mig att börja planera mitt firande med släkten, för börjar jag inte nu så blir det tillslut för sent.

Idag har vart en härlig dag ändå. Vi har inte bara suttit hemma och slängt i oss massa onyttigheter. Det känns skönt. Kom hem från stan för runt en timma sen så har varit aktiva hela dagen. Dock vaknade jag med världens huvudvärk men som tur är så är den borta nu. När vi kom hem väntade tacos och gud vad jag har varit sugen på den köttfärsen hela veckan!

Känner att jag inte skriver något direkt viktigt, men det är bara för att det inte finns något viktigt att skriva heller.Så vi gör så att jag helt enkelt slänger in en bild på dagen middag och säger god natt!

Jag får verkligen ingenting gjort de här dagarna. Jag har både logg, kemi och svenska att plugga – och jag har knappt gjort någonting alls. Det är som om min kropp bara säger stopp så fort jag tänker tanken på att plugga. Jag blir trött och gäspar så fort böckerna och instruktionerna åker fram på bordet, men det gäller bara att lyckas trotsa mig själv så ska det gå tillslut. Någon gång.

Jag vill egentligen bara leka fröken duktig det sista året, men redan nu så vet jag att det inte kommer att fungera. Jag får bara göra det bästa jag förmår och försöka få tillbaka ambitionen, glöden för att ens försöka.

Det har bara gått två veckor sedan jag var ute och lämnade ifrån mig ett par CV:n, men redan känner jag mig värdelös och inte behövd. Jag vet att det tar ett tag innan man får svar – om man får svar – men jag är en otålig person som hatar att vänta. Jag vill bara få ett besked på direkten och inte sitta på nålar och hoppas på det bästa. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hitta på, men då behöver jag lönen från ett jobb för att ingenting är gratis.

Min artonårsdag närmar sig dessutom med stormsteg, så innan det är dags så måste jag planera hur jag vill bli firad. I en lokal? På pappas jobb? Skita i att bli firad alls? För tillfället lutar det åt den sista punkten då jag känner att allt bara är värdelöst. Dessutom vill inte jag göra samma sak som när min syster fyllde arton – då blir det ju total ripoff. Jag vill inte heller göra desamma som vi gör år ut och år in, fira hemma med andra ord. Ens artonårsdag ska vara speciell, kännas speciell.. Men jag är inte taggad för fem öre och det känns sjukt tråkigt. Visst vill jag fira med släkt och vänner, jag älskar gemenskapen – eller gör jag? Ta det inte fel, jag älskar min släkt, men känner jag gemenskapen när allt kommer omkring? Passar jag in?

Nej nu ska jag ta mina tankar och logga ut från bloggen. Känner att tankarna börjar flyga iväg igen som tidigare idag. Dessutom vill jag inte tråka ut någon, jag gillar inte heller att expandera mina tankar för mycket. Egentligen vill jag ha dem helt för mig själv, och samtidigt känner jag att jag bara behöver tid att prata. Jag skulle kunna babbla på i timmar om ingenting, om allting. Men nu har jag helt styrt undan från det jag egentligen började skriva om, och som sagt – gonatt för ikväll ♥

Idag känner jag mig fåordig. Jag har så mycket som egentligen snurrar omkring i min skalle, och jag har nu flera gånger skrivit ett inlägg och raderat allt innehåll. Det finns så mycket att skriva – men på något sätt lyckas jag inte kläcka ur mig någonting vettigt. Jag lyckas i princip inte få ur mig någonting alls. Kommer bara på mig själv med att stirra ut i tomma luften och låta tankarna flyga iväg dit dom bäst vill.

Jag känner mig så stressad i kroppen att jag inte orkar röra en fena, det går helt enkelt inte. Bara tanken på att plugga någonting, vad som helst, får min hjärna att kortsluta. Min kropp säger emot mig och jag känner mig bara så slapp. Samtidigt så vet jag att jag har allt annat än tid till att sitta med datorn i soffan och ta det lugnt. Men jag vet att veckorna går snabbare än vi tror och snart så är helgen här igen, och när den kommer så kommer jag att vara den som klagar på att det inte finns någonting att hitta på. Jag säger emot mig själv.

Nej, nu ska jag göra lite framsteg och lyfta rumpan ur soffan. Hunden ska få komma ut en gång till och sen så är det nog bäst för mig att jag sätter igång med lite plugg – för min egen skull såklart.

Tatueringen har suttit på mitt högra skulder blad i över ett år nu. Än har jag inte hunnit ångra den en enda gång. Det finns en anledning varför jag valde just den texten, och anledningen jag syftar på är inte att jag skrev den själv. Jag tänkte länge och noga innan jag valde att föreviga texten på min kropp, och jag vill att den ska finnas där och påminna mig.

Jag planerar redan min nästa, som självklart ska ha en speciell betydelse den också. Om jag kommer att ångra mig? Kanske det. Men visst måste vi alla göra misstag och få chansen att känna ånger. Visserligen har jag redan upplevt ånger. Djup ånger. Men vi är människor – och människor gör misstag. Men det här är inget jag kommer att ångra i första taget, i så fall är det senare i livet då jag är gammal och grå och inte kan komma ihåg varför i all sin dar jag valde att tatuera mig över huvud taget.

En lugn ganska skön helg är precis vad de två senaste dagarna har varit. Dock kan jag ju tycka att det skulle kunna varit lite mer fart, men med varken lediga vänner eller ett jobb så är det inte mycket som får fart på dagarna i mitt liv. Har umgåtts med min pojkvän och självklart är det så där underbart mysigt. Men, att göra samma sak varenda helg – det kan bli tröttsamt. Jag vill ha lite spänning, lite fart. Jag önskar att jag bara kunde bli överraskad en gång.

Imorgon är det början på fjärde veckan i skolan och starten blir en redovisning i religionen. Sen blir det i princip fullt upp hela veckan med prov, inlämningar och såklart sista skolfotot innan man måste välja om man ska plugga vidare eller dra sig ut i arbetslivet. Fy satan vad stora krav vi kommer ha på oss om ett halvår. Men det blir helt enkelt bara att tuta och köra!

Har räknat ner dagarna till min arton-årsdag ett bra tag nu, och stunden närmar sig sakta men säkert. Det är idag fyrtioåtta dagar kvar tills jag äntligen kan göra precis vad fan jag vill. Ska bli så jävla skönt. Många kanske tänker att det första man vill göra som nybliven artonåring är att gå ut på krogen, men icke när det gäller mig. Visst vill jag ut, men det är inte min första prioritering. Det absolut första jag ska göra när min dag har kommit, det är att öppna ett sparkonto.

Jag vill känna att jag aldrig kommer att behöva vara så sjukt beroende av pengar. Jag sitter som på nålar och väntar på att mina utskick av CV:n ska löna sig och att någon vill anställa mig. Då, först då kommer jag känna mig ordentligt lycklig. När jag själv kan göra som jag vill och när jag kan göra andra lyckliga. Men mest av allt så ska det bli skönt att avlösa lite av pengarna som mamma måste betala för hushållet. Jag ska alltså betala hyra.

Tjugofemte oktober närmar sig med stormsteg och snart är jag en med alla andra nittiofyror som fyllt arton i år.

Usch, jag har senaste tiden smittats och blivit förkyld. Tror dock att det är på väg utför, kommer nog att få feber inom ett kort tag skulle jag tro. Halsen svider, snoret rinner och självklart är nysningarna och hälsar på då och då. Får bara hoppas att det går över snart så man får känna sig frisk och pigg igen. Lite jobbigt att bli sjuk nu i början av skolåret.

Två veckor har gått in på höstterminen och det är inte mycket av den tredje veckan kvar. Tiden går så snabbt att man inte alltid vet vart man ska ta vägen. Lektion efter lektion flyger förbi, och helt plötsligt står man där med famnen full med uppgifter som ska vara klara nästa vecka.  Stressigt visste man ju att det skulle bli sista året på gymnasiet, men att det skulle starta redan i början av terminen var nog ingen i min klass insatt på. Sen kommer man hem efter skoldagen som inte har vart allt för lång, och vad gör jag då? Jo, jag sitter framför datorn och önskar att det fanns någonting att göra. Detta även om jag vet att det finns en massa uppgifter att ta itu med.
Men är man ung och dum så är man.

Nerverna är dessutom på helspänn och jag känner mig extra uttråkad eftersom jag väntar. Jag väntar på att få svar på någon av mina jobb ansökningar.  Får jag det så vet jag ju att det kommer att ha saker att göra, jag kommer att ha fullt upp, och då kommer inte livet att kännas så meningslöst som det gör när man bara sitter hemma och ruttnar i soffan hela dagarna. Dessutom närmar sig min arton årsdag med stormsteg och då kan jag skaffa gymkort och fixa upp ett sparkonto. Då kan jag äntligen känna mig fri.