• Sprutor, det finns inget värre. Jag klarar inte av synen av dem, och därför ska jag utmana mig själv genom att ta mod till mig för att ta sprutan mot livmoderhalscancer. Sprutor kan ta liv i form av knark – men de kan också vara en chans att rädda liv från ett öde som döden. Vilket tar mig till nästa rädsla.

• Döden, så fort jag tänker på det, att faktiskt dö eller bara ordet, ja då börjar min kropp skälva och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Har jag någonsin i mitt liv sagt att jag inte är rädd för döden så har jag ljugit mig helt blå. När jag hör ordet döden så börjar tankarna direkt fara till tomheten. För efter döden – vad finns det då? Man har levt klart sitt liv och man får aldrig mer se någon man älskar. Man är dömd till att brännas eller att begravas under jorden i tomheten för att sedan ruttna bort och bli uppäten av maskar. Man döms till ensamheten, och man kan inte längre andas, tänka eller känna något. Man finns inte och tillslut glöms man bort. När alla ens nära och kära försvinner så är det som om man aldrig existerat och haft sina fötter på jorden.

• Ensamheten. Jag klarar inte av att vara ensam i mitt eget hem. Min hjärna börjar spöka med mig och plötsligt ser jag skuggor och hör ljud – som egentligen inte finns där, och det vet jag ju egentligen. Men mörkret har kontroll över mig och jag gömmer mig under täcket så fort lamporna i lägenheten släcks och TV stängs av. Jag ser alltid till att gå till sängs före mamma så att jag vet att hon finns där ifall jag skulle få panik, jag har väldigt svårt att somna om nätterna om lägenheten är tyst. Jag klarar inte ens av att somna även då jag hör hundens lugna andetag i rummet bredvid. Jag somnar alltid med illusioner i min hjärna om att jag en vacker dag kanske inte kommer att vakna upp.

Jag måste försöka komma över mina rädslor även om jag själv är skeptisk till att det kommer att fungera. Jag vill bara inte vara den där räddharen längre. Jag vill inte vara hon som ständigt är rädd om nätterna och börjar gråta vid synen av en spruta. Eller kanske hon som får andnöd tack vare tårarna som rinner ner för kinden när tanken om döden visar sig i huvudet. Jag vill kunna leva normalt utan alla tankar och rädslor. Visst kan rädslor vara nyttiga – men de är verkligen inte till någon nytta när innehavaren av rädslorna mår så fruktansvärt dåligt av dem. Vi får se hur allt går i framtiden, för framtiden ska komma. Det tvivlar jag inte på.

Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.

”Skulle någon, vem som helst, ha orken att fråga mig hur jag egentligen mår så skulle jag säga bra. Jag skulle säga att allt är bra men jag skulle också ljuga tills jag blev blå. Jag mår inte bra. Jag mår inte bra någonstans. Mitt hjärta mår inte bra, mina tankar är förvridna och min kropp vill inte fungera – den vill bara stänga av helt. Kväll efter kväll rinner tårarna ner för min kind och jag vet inte ens riktigt varför. Nu ljög jag igen. Jag saknar tiden som den en gång varit. tiden då jag kände mig omtyckt, hade många vänner att umgås med och hade väldigt få bekymmer. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Det gör inte vännerna heller. 

Jag mår inte bra som den person jag är nu. Jag mår bra för stunden när jag inte har tid för tänkandet, men väl i min ensamhet innan det är dags att somna så vandrar tankarna iväg och jag känner bara att livet är helt omöjligt. Jag har förlorat vad jag har värderat mest – men det som gått förlorat kan aldrig mer vinnas tillbaka. Inte i mitt fall. 

Fick jag en önskan så skulle det vara att börja om mitt liv, en annan plats, en annan planet, bara jag slipper bli förföljd av alla minnen som sakta förstör mig psykiskt. Förstör mig inifrån. Allt jag gått miste om kommer jag aldrig att få uppleva. Det vet jag. Jag älskar vännerna som fortfarande finns kvar hos mig, men jag kan inte låta bli att önska att allt var så mycket annorlunda. En tonårings liv är inte så satans lätt som man kan tro – det händer mycket. För mycket. Jag vill inte vara jag längre, jag skulle kunna dö för att få vara någon annan. Om det så bara vore för en dag. 

Jag kan inte ens förklara mina jävla tankar på en blogg ordentligt. Frustrationen tar över när jag inte får fram det som jag vill ha sagt. Jag vill bara att någon ska genomskåda mig, hela mig, min bluff om mitt välmående. Jag vill bara att någon för en gångs skull ska bry sig. på riktigt. Även om jag inte vill vara den personen som alla i slutändan tycker synd om. Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna leva ordentligt utan bekymmer som tynger ner mitt samvete och mina tankar varenda dag. Jag vill kunna leva ett liv utan dåliga besked, jag vill kunna vara den människa jag själv vill. Jag vill vara den där pigga lyckliga tjejen som tog sina första steg, började i sin första skola, hade lätt för att få vänner. Jag vill bara vara den där flickan som inte är er skämt för alla andra. Jag vill vara hon som inte framstår som korkad. Jag vill vara den andra inte skrattar åt. Jag vill inte vara den som inte längre kan bli tagen på allvar. Jag vill inte vara den som andra ser ner på och som andra personer ser men inte hör. Jag vill vara en i mängden – ingen speciell. Jag vill bara fortsätta mitt liv som det varit förut. som en betydelselös människa som ingen gör narr av offentligt. Jag struntar i om folk pratar bakom min rygg, det är värre att folk skrattar en rakt upp i ansiktet även om det inte är deras avsikt att såra mig. Men det gör ont och jag känner mig bara otroligt meningslös.”

Min syster finns där för mig, det vet jag nu. Hon satt med mig i över en timme igår och försökte få mig att berätta. Att öppna upp mig. Men självklart var jag envis och lät bli. Hon finns där för mig. Hon är min syster och vi har våra stunder. Tillsammans kan vi skratta men för det mesta så känns det som om man gång på gång får skäll av henne. Men det hör väl till och självklart finns det anledningar bakom. Tänk om vi bara var som alla andra.

Även om jag inte står ansikte mot ansikte med någon när jag berättar mig historia – så är det otroligt skönt att få skriva av sig. Att få försöka skriva allt i sin egen version på en plats där ingen dömer dig. Inte fullkomligt i alla fall. Och gör någon det, då är det ändå inget jag någonsin kommer att få reda på.

Hur kommer det sig att sånt man gjorde för flera år sen fortfarande kan finnas kvar i minnet? Det är kanske inte alltid de där glädjespridande, lyckliga tankarna som poppar upp i tanken – utan de är som pinsamma, de man skäms för. Jag kommer inte alltid förstå varför jag väljer och prioriterar som jag gör, men jag antar att jag bara gör vad som känns helt rätt för mig i stunden. Jag kan inte försvara alla mina handlingar ur mitt förflutna eller i den kommande framtiden. Det kommer jag nog aldrig kunna göra heller.

Det är inte alltid vi tänker innan vi agerar. Det är inte ofta jag tänker innan jag agerar. Jag bara gör det som först faller mig in och visst kan jag ångra mig efteråt. Jag kan ångra mig rejält. Det har jag gjort också.

Jag har lika många problem som vilken människa som helst. Men snart ska jag ta studenten och då satan i gatan så ska det bli min lyckligaste dag i livet – och jag ska inte ångra ett skit!

Avslutningen i nian – Raoul Wallenbergskolan 

Musik har ett så stort inflytande idag. Det finns många olika stilar och alltid någon stil passar en själv. Det finns musik för hur ditt humör är, hur dina känslor svajar och om du bara känner dig allmänt peppad inför något. Hur man än tänker och tycker så finns det alltid något låt med olika rytmer som passar just den gången. Jag kan inte nog beskriva hur många gånger ett minne har poppat upp i samband med olika låtar. Både glädje, skratt och tårar har förts med musiken och man kan nästan alltid koppla ihop den med något. Det är det som är så bra med musik.

Jag är definitivt ingen musiknörd och jag har absolut ingen koll på vilken stil som fungerar hur. Allt jag vet är att min smak är så olika, så blandad att det inte går att sätta in mig i något fack. Ingen lista. Jag är helt enkelt en person som lyssnar på det som passar för stunden och slutar när låten är sönderspelad och uttjatad.

Vad jag kan säga om musik är att den absolut kan ersätta ord. Visserligen är musik också ord – men när de kommer med en melodi eller rytm så fungerar de så mycket bättre än om man skulle talat dem. Musiken växlar med humöret och humöret växlar med dagen.

- When words fail, music speaks. 

Det jobbigaste är nog att jag känner att jag inte kan prata med min egen pappa. Jag bor hos mamma och det känns bara som om jag inte har något att säga till någon av dem egentligen. Jag kan visserligen lyfta upp luren och fråga pappa om jag kan komma över på middag någon dag, men väl när det gäller så sitter jag tyst och svarar på de frågor som dyker upp. Det känns psykiskt jobbigt att inte kunna starta eller hålla igång ett samtal. Och gud så många gånger jag verkligen försökt – men gång på gång dör samtalen ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag älskar min pappa något otroligt mycket, inte bara honom utan hela min familj. Men vad är det för mening när man inte ens kan prata med sin familj som en normal människa? Ibland undrar jag om jag ens känner mina närmsta som jag till och med växt upp med.

Skulle det vara något jag skulle vilja ändra med mig själv, förutom vikt och allt där emellan, då skulle jag vilja kunna prata. Jag skulle inte vilja bli någon som kan prata på i timmar så folk inte orkar lyssna längre, men jag vill kunna vara så social att jag kan känna mig som en del av något. Jag vill inte alltid behöva ha ångest när jag ska träffa någon, jag vill inte känna ångesten över att konversationen ska dö ut och att den andra personen ska behöva fylla ut tomrummet.

Det jag är rädd för är att upplevas som en tråkig person. Jag vill inte vara en del av att göra andras vardag tråkig och livlös. Jag vill kunna snacka och babbla på om ingenting och jag vill kunna föra konversationer. Jag vill vara normal, kunna prata som en människa. Jag vill inte vara den som söker mig till skuggan för att jag inte kan tala. Jag vill känna mig som en i mängden som också kan tala om vad jag vill. Men frågan är om det någonsin kommer att hända.

Här har ni min historia. Det är kanske inte hela, och den kanske inte betyder så mycket för någon annan men det är dags att den nu får komma ut i cyberrymden eftersom jag inte kan tala med folk om det ansikte mot ansikte. Vi börjar i slutet av första ring i gymnasiet. Livet hade fungerat som en lek innan dess, men nu så bestämde någon att allt jag gått och tänkt på skulle slå tillbaka på mig. Mina egna tankar och försöken att hålla andras humör uppe bara slog ner mig mot avgrunden. Jag hade tagit på mig mer än jag själv kunde klara av. Att hålla inne på information om hur man egentligen känner, tycker och tänker angående saker är ingen bra idé. Man måste ha någon att lita på till hundra procent, någon man känner att man kan tala om allting för. Det hade inte jag, jag vägrade att dela med mig.

Tyngden på mina axlar blev för stor. Leendet på mina läppar försvann helt och hållet och jag hamnade i en djup inombords depression. Dock kunde mina vänner runt omkring också märka och se det på mig, men eftersom jag vägrade tala om någonting så fanns de helt enkelt bara där för mig. Allt jag någonsin känt kom bara som en flodvåg över mig och jag mådde skit när jag befann mig i skolan, hemma eller vart som helst egentligen. Jag sprang ut gråtandes från lektionerna och när någon kom ut och frågade hur det var så satt jag bara på bänken helt ihop-pressad och sa att jag ville ta livet av mig. Hela min kropp skakade och jag visste inte ens att en person kunde gråta så mycket som jag gjorde. Jag ville inte ha någons medlidande, det var mitt problem – inte deras.

Mycket, men samtidigt inte alls, har hänt mig i mitt liv. Inget riktigt fysiskt, men psykiskt har jag alltid blivit sinkad. Som jag skrev förut så har många vänner lämnat mig under åren, och jag tror att det kan ha haft en större effekt på mig än jag själv visste om. Så fort mina tankar svepte iväg och hamnade på att jag var ensam här i världen – då kunde jag inte hejda tårarna. Under en tid så kände jag mig helt värdelös och kände att jag inte borde få finnas kvar i den här världen. I över tre månader gick jag runt med tankar om att jag inte borde finnas till och i över tre månader s kände jag mig som världens ensammaste människa trots att jag visste om allas närvaro. Jag kan lägga till att jag också många gånger funderade på att kontakta en psykolog. Jag behövde känna att någon lyssnade utan att döma. Samtidigt ville jag inte att någon skulle få veta mina innersta tankar, det jag skämdes över.

Alla i min omgivning gick runt och oroade sig för mig och visste inte om jag skulle fullfölja min egna tanke om att ta livet av mig. Jag själv visste att det troligen inte skulle hända, då jag är livrädd för döden och min död skulle bara ge sorg åt en massa andra människor. Så jag valde att slänga på ett falsk leende i ansiktet och försöka bete mig som vanligt, självklart synade ju folk bluffen men ville inte ta upp det med mig så vi fortsatte som om ingenting hade hänt. Det var inte heller alla som visste om detta. Min dåvarande bästa vän hade ingen aning, men just då kändes det inte som om hon skulle bry sig heller. Genom allt helvete hade jag en enda vän som jag verkligen kände att jag aldrig ville svika. När hon fick reda på vad jag hade sagt om att dö så började hon själv gråta. ”Inte du, snälla du får inte dö”. Nu saknar jag våran nära vänskap.

Valborg år tvåtusenelva så kom min räddning. Mamma befann sig någon annanstans och jag och min underbara vän Camilla var hemma hos mig och prövade lite shottar ur det vi hittade i skafferiet. En annan vän jag nyss träffat ringde mig då och frågade om vi hade något på gång eller om vi ville träffa honom och ett par andra grabbar som strövade runt utan planer. Med lite fnisskänsla av alkoholen och för en gångs skull på glatt humör så tackade vi ja och mötte senare upp dem i centrum. Efter att ha hälsat på alla grabbarna så drog vi ut på en tågfärd för att senare hamna hemma hos mig och kolla på film.

Redan på tunnelbanan så hade jag fått en extra liten pirrkänsla i magen angående en av killarna. Daniel. Han fick mig att le och tanken på honom ville inte försvinna ur mitt huvud alls. Jag försökte nog inte ens att tänka på annat. Vi började skriva med varandra på facebook och senare började smsen. Den här killen gjorde allt för att hålla kontakten med mig då han till och med tog sin klasskompis mobil för att smsa mig och säga att hans hade dött. Han ville träffas. Det gjorde vi också. Tre dagar efter valborg.

Vi höll kontakten och träffades i princip varje dag. Hans leende och sättet han var på fick mig att le, han fick mig att leva igen. Sedan dess har vi varit i princip oskiljaktiga. Den tjugofjärde juli sa jag första gången att jag älskade honom, sedan blev vi två ett. Han har vänt mitt liv. Nu har jag någon att leva för, jag har hittat någon som älskar mig för den jag är – någon som bryr sig och någon jag själv kan öppna mig för helt och hållet. Han har blivit mitt liv och han är en av anledningarna till att jag fortfarande finns kvar på jorden. Hade han inte kommit och räddat mig så hade nog mitt öde sett helt annorlunda ut.

Jag kan inte nog förklara hur du, min älskade pojkvän, har förändrat mitt liv. Innan jag mötte dig så var jag i närheten av självförstörelse. Tack vare dig och våran växande relation så lyckades mitt liv hamna på topp och jag började flyga fram på små rosa moln som det kallas. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig, för du är min räddaren i nöden. Du fanns där för mig när inget annat fungerade och när jag vägrade släppa in folk i mina känslor. Jag ångrar ingenting jag gjort som har lett mig fram till dig. Jag ser fram emot framtiden med dig vid min sida.

Med dig fann jag kärlek ♥ 

Vi alla gör misstag här i livet och det är inte alltid ett misstag vi kan förändra eller göra bra igen. Mitt största misstag är nog att jag tagit vänner och kärlek för givet och ett par av de människor som stått mig närmast finns nu inte längre vid min sida. Men jag är lycklig över de få, men underbara människor som finns kvar i mitt liv. Jag måste dock lära mig att ta hand om min vänskap mer – för vare sig man tror det eller inte, så varar inte all vänskap för evigt. Den är skör.

Min familj är också något jag tar för givet. Jag träffar nästan aldrig min pappa längre fastän jag förut bodde hos honom varannan vecka. Nu tar jag dock varje chans jag får – men dom kommer inte ofta då jag själv inte ser till att det händer. Men det är faktiskt jobbigt att träffa folk som man inte har något att prata om med, även om det gäller min egen pappa. Men jag är inte en mångordig person när det gäller att träffas ansikte mot ansikte. Med vem som helst.

Jag tror att min mamma alltid kommer att finnas där för mig, men henne tar jag också för givet. Det känns som om hon snart kommer att fly från mig, från livet hon lever. Hon är en stark person, men man kan inte bära för många tunga bördor på sina axlar. Man är ju bara människa. Jag måste lära mig att hjälpa till mer och se upp på min mamma och faktiskt på riktigt tacka henne för allt hon gör för mig. För hon är min enda mamma och hon ser till att jag har tak över huvudet och hon ger mig kärlek – även om den kan vara tuff ibland.

Min syster har jag aldrig riktigt brytt mig om att känna tror jag. Visst kommer hon till mig när det är saker som hon vill prata om, och jag lyssnar. Jag lyssnar och de tankarna fastnar i mitt huvud och de ligger där i bakhuvudet och surrar. Men jag har nog aldrig haft en riktigt, inte stel konversation med henne. Jag vet att hon alltid sagt att hon önskar att vårat systerskap var mer som en vänskap där man delar allt och gör saker tillsammans. Än har det inte blivit så men jag förändrar små saker ett steg i taget. Hela min uppväxt har jag sagt att jag hatar henne – men det är väl kanske inte helt sant. Och det värsta jag någonsin sagt till henne är nog att jag inte skulle gråta om hon dog. Finns det en värre syster än jag? Förlåt. Jag skulle gråta, det skulle inte sluta rinna. Det svär jag på. För det finns bara en syster i mitt liv och det är du. Vi har ett band tjockare än vatten även om vi inte alltid är överens eller håller sams. Men den kommande veckan så blir det du och jag ensamma i lägenheten och vi får se hur allt utvecklas då.

Det är dags för mig att växa upp och ta tag i allting. Jag måste ta mer ansvar och hålla igång kontakten med folket jag håller kär. Det är inget man ska ta för givet och det är något jag tänker ändra nu. Mitt liv kan inte fortsätta på det här sättet – jag vill vara lycklig och jag vill att min familj och vänner ska vara det också. Livet börjar nu. Jag älskar er.