Är det något jag måste lära mig själv så är det att tacklas med mina rädslor. Det finns tre saker som får hela min kropp att darra, min hjärna att ta fram illusioner och det får hela min kropp att vilja försvinna, gömma sig under närmsta sten. Jag är inte ensam på jorden att vara rädd för just dessa tre saker, tvärtom – det är nog tre av de vanligaste sakerna att känna rädsla för;

• Sprutor, det finns inget värre. Jag klarar inte av synen av dem, och därför ska jag utmana mig själv genom att ta mod till mig för att ta sprutan mot livmoderhalscancer. Sprutor kan ta liv i form av knark – men de kan också vara en chans att rädda liv från ett öde som döden. Vilket tar mig till nästa rädsla.

• Döden, så fort jag tänker på det, att faktiskt dö eller bara ordet, ja då börjar min kropp skälva och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Har jag någonsin i mitt liv sagt att jag inte är rädd för döden så har jag ljugit mig helt blå. När jag hör ordet döden så börjar tankarna direkt fara till tomheten. För efter döden – vad finns det då? Man har levt klart sitt liv och man får aldrig mer se någon man älskar. Man är dömd till att brännas eller att begravas under jorden i tomheten för att sedan ruttna bort och bli uppäten av maskar. Man döms till ensamheten, och man kan inte längre andas, tänka eller känna något. Man finns inte och tillslut glöms man bort. När alla ens nära och kära försvinner så är det som om man aldrig existerat och haft sina fötter på jorden.

• Ensamheten. Jag klarar inte av att vara ensam i mitt eget hem. Min hjärna börjar spöka med mig och plötsligt ser jag skuggor och hör ljud – som egentligen inte finns där, och det vet jag ju egentligen. Men mörkret har kontroll över mig och jag gömmer mig under täcket så fort lamporna i lägenheten släcks och TV stängs av. Jag ser alltid till att gå till sängs före mamma så att jag vet att hon finns där ifall jag skulle få panik, jag har väldigt svårt att somna om nätterna om lägenheten är tyst. Jag klarar inte ens av att somna även då jag hör hundens lugna andetag i rummet bredvid. Jag somnar alltid med illusioner i min hjärna om att jag en vacker dag kanske inte kommer att vakna upp.

Jag måste försöka komma över mina rädslor även om jag själv är skeptisk till att det kommer att fungera. Jag vill bara inte vara den där räddharen längre. Jag vill inte vara hon som ständigt är rädd om nätterna och börjar gråta vid synen av en spruta. Eller kanske hon som får andnöd tack vare tårarna som rinner ner för kinden när tanken om döden visar sig i huvudet. Jag vill kunna leva normalt utan alla tankar och rädslor. Visst kan rädslor vara nyttiga – men de är verkligen inte till någon nytta när innehavaren av rädslorna mår så fruktansvärt dåligt av dem. Vi får se hur allt går i framtiden, för framtiden ska komma. Det tvivlar jag inte på.

Om fjorton dagar så är det äntligen dags, dagen jag längtat efter är snart här och firandet jag fruktar mest väntar runt hörnet. Är det något som jag verkligen har fobi för, verkligen hatar, så är det att öppna presenter. Att öppna paket framför personen man fått den av. Tänk om man inte alls blir glad? Uttrycket i ansiktet gör då ingenting för att dölja det. Men det är bara bocka, buga, le och säga tack. Försök le med hela ansiktet så kanske uttrycket försvinner, glöms bort.

Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.

Jag drömmer om en brun dörr gjord i trä med mitt efternamn på brevinkastet. Jag drömmer om en fin hall med mörkt trägolv och ljusa tapeter på väggarna, en stor spegel och en mörkbrun träbyrå med flera tända ljus ovanpå. Till höger finns en dimmer som låter taklampans ljus sväva över hallen med sitt mjuka sken. Jag drömmer om ett rum med stora, fina soffor och utsikt över vattnet. Ljust från solnedgången seglar in genom fönstret medan brasan brinner i hörnet av rummet. På golvet står ett bord gjort av skört glas och mitt emot hittar vi en TV på väggen med en bänk under med lysande, levande ljus. Jag drömmer om en stor spegel som döljer ingången till en stor garderob där mina och hans kläder hänger på rad. Jag drömmer om en stor säng med mörkt överkast, ljusa tapeter och mörka möbler. Till vänster finns en stor canvastavla med en bild på oss två när vi var i Kalifornien efter mycket om och men. Jag drömmer om ett stort ljust kök med fyra stolar gjorda av ljust trä. Mot väggen står fem bänkar varav en av dem har inbyggd spis, och en har diskmaskin. I köksskåpen finns sköra glas av olika sorter och högar av tallrikar. Vid elementet som sitter under köksfönstret står två skålar, en fylld med torrfoder och en med vatten. Jag drömmer om ett stort badkar i hörnet av badrummet med vita draperier. Jag drömmer om tassar mot trägolvet och ett mjukt skall som bemöter mig när jag öppnar ytterdörren. Jag drömmer om dig som ropar ”välkommen hem älskling” när jag kliver in i köket med tassarna springandes bakom mig. Jag drömmer om tiden då det blir du och jag då ingen tvingas säga orden jag hatar att säga till dig. Jag drömmer om dagen då jag aldrig mer behöver säga ”hej då” eftersom att du kommer att komma hem till mig – till oss – så fort arbetsdagen är slut. Vi får börja smått, men jag vet att den dagen kommer att komma.

Jag bröt ihop igår kväll. Jag kollapsade totalt och blicken var riktad mot väggen. Tårarna rann utan stopp, att prata var omöjligt. Jag fick ett psykiskt sammanbrott och min syster var inte sen till att lägga märke till det. Vad jag verkligen avskyr är när tankarna dimper ner på en och samma gång. Det tar inte slut. Jag skrev en text igår.

”Skulle någon, vem som helst, ha orken att fråga mig hur jag egentligen mår så skulle jag säga bra. Jag skulle säga att allt är bra men jag skulle också ljuga tills jag blev blå. Jag mår inte bra. Jag mår inte bra någonstans. Mitt hjärta mår inte bra, mina tankar är förvridna och min kropp vill inte fungera – den vill bara stänga av helt. Kväll efter kväll rinner tårarna ner för min kind och jag vet inte ens riktigt varför. Nu ljög jag igen. Jag saknar tiden som den en gång varit. tiden då jag kände mig omtyckt, hade många vänner att umgås med och hade väldigt få bekymmer. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Det gör inte vännerna heller. 

Jag mår inte bra som den person jag är nu. Jag mår bra för stunden när jag inte har tid för tänkandet, men väl i min ensamhet innan det är dags att somna så vandrar tankarna iväg och jag känner bara att livet är helt omöjligt. Jag har förlorat vad jag har värderat mest – men det som gått förlorat kan aldrig mer vinnas tillbaka. Inte i mitt fall. 

Fick jag en önskan så skulle det vara att börja om mitt liv, en annan plats, en annan planet, bara jag slipper bli förföljd av alla minnen som sakta förstör mig psykiskt. Förstör mig inifrån. Allt jag gått miste om kommer jag aldrig att få uppleva. Det vet jag. Jag älskar vännerna som fortfarande finns kvar hos mig, men jag kan inte låta bli att önska att allt var så mycket annorlunda. En tonårings liv är inte så satans lätt som man kan tro – det händer mycket. För mycket. Jag vill inte vara jag längre, jag skulle kunna dö för att få vara någon annan. Om det så bara vore för en dag. 

Jag kan inte ens förklara mina jävla tankar på en blogg ordentligt. Frustrationen tar över när jag inte får fram det som jag vill ha sagt. Jag vill bara att någon ska genomskåda mig, hela mig, min bluff om mitt välmående. Jag vill bara att någon för en gångs skull ska bry sig. på riktigt. Även om jag inte vill vara den personen som alla i slutändan tycker synd om. Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna leva ordentligt utan bekymmer som tynger ner mitt samvete och mina tankar varenda dag. Jag vill kunna leva ett liv utan dåliga besked, jag vill kunna vara den människa jag själv vill. Jag vill vara den där pigga lyckliga tjejen som tog sina första steg, började i sin första skola, hade lätt för att få vänner. Jag vill bara vara den där flickan som inte är er skämt för alla andra. Jag vill vara hon som inte framstår som korkad. Jag vill vara den andra inte skrattar åt. Jag vill inte vara den som inte längre kan bli tagen på allvar. Jag vill inte vara den som andra ser ner på och som andra personer ser men inte hör. Jag vill vara en i mängden – ingen speciell. Jag vill bara fortsätta mitt liv som det varit förut. som en betydelselös människa som ingen gör narr av offentligt. Jag struntar i om folk pratar bakom min rygg, det är värre att folk skrattar en rakt upp i ansiktet även om det inte är deras avsikt att såra mig. Men det gör ont och jag känner mig bara otroligt meningslös.”

Min syster finns där för mig, det vet jag nu. Hon satt med mig i över en timme igår och försökte få mig att berätta. Att öppna upp mig. Men självklart var jag envis och lät bli. Hon finns där för mig. Hon är min syster och vi har våra stunder. Tillsammans kan vi skratta men för det mesta så känns det som om man gång på gång får skäll av henne. Men det hör väl till och självklart finns det anledningar bakom. Tänk om vi bara var som alla andra.

Även om jag inte står ansikte mot ansikte med någon när jag berättar mig historia – så är det otroligt skönt att få skriva av sig. Att få försöka skriva allt i sin egen version på en plats där ingen dömer dig. Inte fullkomligt i alla fall. Och gör någon det, då är det ändå inget jag någonsin kommer att få reda på.

Att agera som man gjorde då kanske verkade relevant vid just den tidpunkten, men nu kan jag inte låta bli att fråga mig själv varför? Jag förstår inte hur man kan vara så ung och dum. Man gör saker man i livet kommer ångra långt mycket senare. Visst gör vi alla det och det har jag även skrivit i ett inlägg förut.. Men man får nya lärdomar av att göra fel. Men man kan inte låta bli att göra sig påmind.

Hur kommer det sig att sånt man gjorde för flera år sen fortfarande kan finnas kvar i minnet? Det är kanske inte alltid de där glädjespridande, lyckliga tankarna som poppar upp i tanken – utan de är som pinsamma, de man skäms för. Jag kommer inte alltid förstå varför jag väljer och prioriterar som jag gör, men jag antar att jag bara gör vad som känns helt rätt för mig i stunden. Jag kan inte försvara alla mina handlingar ur mitt förflutna eller i den kommande framtiden. Det kommer jag nog aldrig kunna göra heller.

Det är inte alltid vi tänker innan vi agerar. Det är inte ofta jag tänker innan jag agerar. Jag bara gör det som först faller mig in och visst kan jag ångra mig efteråt. Jag kan ångra mig rejält. Det har jag gjort också.

Jag har lika många problem som vilken människa som helst. Men snart ska jag ta studenten och då satan i gatan så ska det bli min lyckligaste dag i livet – och jag ska inte ångra ett skit!

Avslutningen i nian – Raoul Wallenbergskolan 

Att lyssna på orden i musiken kan förändra så mycket. Det jag brukar lyssna på brukar oftast börja med att jag gillar rytmen eller takten. Den bara passar mig liksom. Men sen när texten väl börjar sätta sig i huvudet och man sjunger med – då börjar tankarna om ordens betydelse formas i huvudet.

Musik har ett så stort inflytande idag. Det finns många olika stilar och alltid någon stil passar en själv. Det finns musik för hur ditt humör är, hur dina känslor svajar och om du bara känner dig allmänt peppad inför något. Hur man än tänker och tycker så finns det alltid något låt med olika rytmer som passar just den gången. Jag kan inte nog beskriva hur många gånger ett minne har poppat upp i samband med olika låtar. Både glädje, skratt och tårar har förts med musiken och man kan nästan alltid koppla ihop den med något. Det är det som är så bra med musik.

Jag är definitivt ingen musiknörd och jag har absolut ingen koll på vilken stil som fungerar hur. Allt jag vet är att min smak är så olika, så blandad att det inte går att sätta in mig i något fack. Ingen lista. Jag är helt enkelt en person som lyssnar på det som passar för stunden och slutar när låten är sönderspelad och uttjatad.

Vad jag kan säga om musik är att den absolut kan ersätta ord. Visserligen är musik också ord – men när de kommer med en melodi eller rytm så fungerar de så mycket bättre än om man skulle talat dem. Musiken växlar med humöret och humöret växlar med dagen.

- When words fail, music speaks. 

Jag är så djupt besviken på mig själv när det gäller min sociala förmåga och kunna prata med folk av olika slag om absolut ingenting i flera timmar. Jag kan inte beblanda mig med folk. Jag kan inte sitta och prata med folk eller ta initiativet till ett samtal med någon. Om det inte är någonting som jag verkligen måste få sagt. På den fronten så önskar jag att jag kunde vara mer som min mamma, syster eller till och med pappa. Men jag är inte direkt kvicktänkt och mitt ordförråd är inte så brett. Jag har nästan aldrig något att prata om. Därför finns det vissa gånger då jag känner mig utstött. Men det är mitt eget fel.

Det jobbigaste är nog att jag känner att jag inte kan prata med min egen pappa. Jag bor hos mamma och det känns bara som om jag inte har något att säga till någon av dem egentligen. Jag kan visserligen lyfta upp luren och fråga pappa om jag kan komma över på middag någon dag, men väl när det gäller så sitter jag tyst och svarar på de frågor som dyker upp. Det känns psykiskt jobbigt att inte kunna starta eller hålla igång ett samtal. Och gud så många gånger jag verkligen försökt – men gång på gång dör samtalen ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag älskar min pappa något otroligt mycket, inte bara honom utan hela min familj. Men vad är det för mening när man inte ens kan prata med sin familj som en normal människa? Ibland undrar jag om jag ens känner mina närmsta som jag till och med växt upp med.

Skulle det vara något jag skulle vilja ändra med mig själv, förutom vikt och allt där emellan, då skulle jag vilja kunna prata. Jag skulle inte vilja bli någon som kan prata på i timmar så folk inte orkar lyssna längre, men jag vill kunna vara så social att jag kan känna mig som en del av något. Jag vill inte alltid behöva ha ångest när jag ska träffa någon, jag vill inte känna ångesten över att konversationen ska dö ut och att den andra personen ska behöva fylla ut tomrummet.

Det jag är rädd för är att upplevas som en tråkig person. Jag vill inte vara en del av att göra andras vardag tråkig och livlös. Jag vill kunna snacka och babbla på om ingenting och jag vill kunna föra konversationer. Jag vill vara normal, kunna prata som en människa. Jag vill inte vara den som söker mig till skuggan för att jag inte kan tala. Jag vill känna mig som en i mängden som också kan tala om vad jag vill. Men frågan är om det någonsin kommer att hända.

”Det enda jag ber dig om är att stanna hos mig, stanna hos mig och gör mig till den lyckliga människan jag blir med dig. Du är finast i världen och betyder mer för mig än själva livet. Stanna hos mig och jag ska älska dig för alltid.”

Här har ni min historia. Det är kanske inte hela, och den kanske inte betyder så mycket för någon annan men det är dags att den nu får komma ut i cyberrymden eftersom jag inte kan tala med folk om det ansikte mot ansikte. Vi börjar i slutet av första ring i gymnasiet. Livet hade fungerat som en lek innan dess, men nu så bestämde någon att allt jag gått och tänkt på skulle slå tillbaka på mig. Mina egna tankar och försöken att hålla andras humör uppe bara slog ner mig mot avgrunden. Jag hade tagit på mig mer än jag själv kunde klara av. Att hålla inne på information om hur man egentligen känner, tycker och tänker angående saker är ingen bra idé. Man måste ha någon att lita på till hundra procent, någon man känner att man kan tala om allting för. Det hade inte jag, jag vägrade att dela med mig.

Tyngden på mina axlar blev för stor. Leendet på mina läppar försvann helt och hållet och jag hamnade i en djup inombords depression. Dock kunde mina vänner runt omkring också märka och se det på mig, men eftersom jag vägrade tala om någonting så fanns de helt enkelt bara där för mig. Allt jag någonsin känt kom bara som en flodvåg över mig och jag mådde skit när jag befann mig i skolan, hemma eller vart som helst egentligen. Jag sprang ut gråtandes från lektionerna och när någon kom ut och frågade hur det var så satt jag bara på bänken helt ihop-pressad och sa att jag ville ta livet av mig. Hela min kropp skakade och jag visste inte ens att en person kunde gråta så mycket som jag gjorde. Jag ville inte ha någons medlidande, det var mitt problem – inte deras.

Mycket, men samtidigt inte alls, har hänt mig i mitt liv. Inget riktigt fysiskt, men psykiskt har jag alltid blivit sinkad. Som jag skrev förut så har många vänner lämnat mig under åren, och jag tror att det kan ha haft en större effekt på mig än jag själv visste om. Så fort mina tankar svepte iväg och hamnade på att jag var ensam här i världen – då kunde jag inte hejda tårarna. Under en tid så kände jag mig helt värdelös och kände att jag inte borde få finnas kvar i den här världen. I över tre månader gick jag runt med tankar om att jag inte borde finnas till och i över tre månader s kände jag mig som världens ensammaste människa trots att jag visste om allas närvaro. Jag kan lägga till att jag också många gånger funderade på att kontakta en psykolog. Jag behövde känna att någon lyssnade utan att döma. Samtidigt ville jag inte att någon skulle få veta mina innersta tankar, det jag skämdes över.

Alla i min omgivning gick runt och oroade sig för mig och visste inte om jag skulle fullfölja min egna tanke om att ta livet av mig. Jag själv visste att det troligen inte skulle hända, då jag är livrädd för döden och min död skulle bara ge sorg åt en massa andra människor. Så jag valde att slänga på ett falsk leende i ansiktet och försöka bete mig som vanligt, självklart synade ju folk bluffen men ville inte ta upp det med mig så vi fortsatte som om ingenting hade hänt. Det var inte heller alla som visste om detta. Min dåvarande bästa vän hade ingen aning, men just då kändes det inte som om hon skulle bry sig heller. Genom allt helvete hade jag en enda vän som jag verkligen kände att jag aldrig ville svika. När hon fick reda på vad jag hade sagt om att dö så började hon själv gråta. ”Inte du, snälla du får inte dö”. Nu saknar jag våran nära vänskap.

Valborg år tvåtusenelva så kom min räddning. Mamma befann sig någon annanstans och jag och min underbara vän Camilla var hemma hos mig och prövade lite shottar ur det vi hittade i skafferiet. En annan vän jag nyss träffat ringde mig då och frågade om vi hade något på gång eller om vi ville träffa honom och ett par andra grabbar som strövade runt utan planer. Med lite fnisskänsla av alkoholen och för en gångs skull på glatt humör så tackade vi ja och mötte senare upp dem i centrum. Efter att ha hälsat på alla grabbarna så drog vi ut på en tågfärd för att senare hamna hemma hos mig och kolla på film.

Redan på tunnelbanan så hade jag fått en extra liten pirrkänsla i magen angående en av killarna. Daniel. Han fick mig att le och tanken på honom ville inte försvinna ur mitt huvud alls. Jag försökte nog inte ens att tänka på annat. Vi började skriva med varandra på facebook och senare började smsen. Den här killen gjorde allt för att hålla kontakten med mig då han till och med tog sin klasskompis mobil för att smsa mig och säga att hans hade dött. Han ville träffas. Det gjorde vi också. Tre dagar efter valborg.

Vi höll kontakten och träffades i princip varje dag. Hans leende och sättet han var på fick mig att le, han fick mig att leva igen. Sedan dess har vi varit i princip oskiljaktiga. Den tjugofjärde juli sa jag första gången att jag älskade honom, sedan blev vi två ett. Han har vänt mitt liv. Nu har jag någon att leva för, jag har hittat någon som älskar mig för den jag är – någon som bryr sig och någon jag själv kan öppna mig för helt och hållet. Han har blivit mitt liv och han är en av anledningarna till att jag fortfarande finns kvar på jorden. Hade han inte kommit och räddat mig så hade nog mitt öde sett helt annorlunda ut.

Jag kan inte nog förklara hur du, min älskade pojkvän, har förändrat mitt liv. Innan jag mötte dig så var jag i närheten av självförstörelse. Tack vare dig och våran växande relation så lyckades mitt liv hamna på topp och jag började flyga fram på små rosa moln som det kallas. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig, för du är min räddaren i nöden. Du fanns där för mig när inget annat fungerade och när jag vägrade släppa in folk i mina känslor. Jag ångrar ingenting jag gjort som har lett mig fram till dig. Jag ser fram emot framtiden med dig vid min sida.

Med dig fann jag kärlek ♥ 

Ångrar jag några av mina val jag har gjort i livet? Definitivt. Men säg mig en person som inte ångrar ett enda skit. Men problemet är att jag inte vet vad det är jag ångrar riktigt. Jag vet inte om det är valet att göra något som det blev eller vägen den ledde mig in på, jag vet inte vad jag helst skulle vara utan.

Vi alla gör misstag här i livet och det är inte alltid ett misstag vi kan förändra eller göra bra igen. Mitt största misstag är nog att jag tagit vänner och kärlek för givet och ett par av de människor som stått mig närmast finns nu inte längre vid min sida. Men jag är lycklig över de få, men underbara människor som finns kvar i mitt liv. Jag måste dock lära mig att ta hand om min vänskap mer – för vare sig man tror det eller inte, så varar inte all vänskap för evigt. Den är skör.

Min familj är också något jag tar för givet. Jag träffar nästan aldrig min pappa längre fastän jag förut bodde hos honom varannan vecka. Nu tar jag dock varje chans jag får – men dom kommer inte ofta då jag själv inte ser till att det händer. Men det är faktiskt jobbigt att träffa folk som man inte har något att prata om med, även om det gäller min egen pappa. Men jag är inte en mångordig person när det gäller att träffas ansikte mot ansikte. Med vem som helst.

Jag tror att min mamma alltid kommer att finnas där för mig, men henne tar jag också för givet. Det känns som om hon snart kommer att fly från mig, från livet hon lever. Hon är en stark person, men man kan inte bära för många tunga bördor på sina axlar. Man är ju bara människa. Jag måste lära mig att hjälpa till mer och se upp på min mamma och faktiskt på riktigt tacka henne för allt hon gör för mig. För hon är min enda mamma och hon ser till att jag har tak över huvudet och hon ger mig kärlek – även om den kan vara tuff ibland.

Min syster har jag aldrig riktigt brytt mig om att känna tror jag. Visst kommer hon till mig när det är saker som hon vill prata om, och jag lyssnar. Jag lyssnar och de tankarna fastnar i mitt huvud och de ligger där i bakhuvudet och surrar. Men jag har nog aldrig haft en riktigt, inte stel konversation med henne. Jag vet att hon alltid sagt att hon önskar att vårat systerskap var mer som en vänskap där man delar allt och gör saker tillsammans. Än har det inte blivit så men jag förändrar små saker ett steg i taget. Hela min uppväxt har jag sagt att jag hatar henne – men det är väl kanske inte helt sant. Och det värsta jag någonsin sagt till henne är nog att jag inte skulle gråta om hon dog. Finns det en värre syster än jag? Förlåt. Jag skulle gråta, det skulle inte sluta rinna. Det svär jag på. För det finns bara en syster i mitt liv och det är du. Vi har ett band tjockare än vatten även om vi inte alltid är överens eller håller sams. Men den kommande veckan så blir det du och jag ensamma i lägenheten och vi får se hur allt utvecklas då.

Det är dags för mig att växa upp och ta tag i allting. Jag måste ta mer ansvar och hålla igång kontakten med folket jag håller kär. Det är inget man ska ta för givet och det är något jag tänker ändra nu. Mitt liv kan inte fortsätta på det här sättet – jag vill vara lycklig och jag vill att min familj och vänner ska vara det också. Livet börjar nu. Jag älskar er.

Vänskap. Kärlek. Familj.

Hur lyckas världen twista om ens tankebanor och få en att tänka om helt inom bara något år? Varför är det så att jag helt plötsligt vill växa upp, bli stor, flytta hemifrån och bara starta mitt liv – när jag bara för något år sen sa till mamma att jag skulle vägra flytta ut innan jag själv blev väldigt gammal? Det är otroligt hur tanken ändras under samma gång som livet tar en vändning. Allt vi gör och allt som sker påverkar ju oss på ett eller annat sätt. Antingen negativt eller positivt.

Jag ser framtiden som ljus, positiv. Jag ska få ha ett eget hem där jag själv kan få bestämma hur jag ska ha det. Jag behöver inte leva efter några regler om jag nu inte vill ha det så. Det ska bli så skönt att få den friheten när den väl hamnar i mina händer. Jag har så stora förhoppningar inför framtiden. Den kan ligga flera år in i framtiden – eller så kan den lika gärna börja imorgon. Det vet man aldrig förrän det väl händer.

Lyckan ser ut att ha vänt, likaså alla mina tankar om att livet inte är så som jag vill ha det. Men man kan inte alltid få som man vill, det måste jag inse. Men man får försöka göra det bästa av situationen man har hamnat i. Ta tag i det, gå sedan vidare. Enklare än så blir det inte även om det kan kännas sjukt meningslöst och svårt vid vissa tillfällen.

Idag börjar förändringen. Idag har jag insett att jag är bra nog för den här världen – och jag ska ta den med storm. Idag har jag ätit min sista gottbit någonsin.. för tillfället. Haha.

Trots all negativitet från mig själv så har jag lyckats ha en underbart mysig helg med den person som stulit mitt hjärta. Jag är glad över att ha en person vid min sida som bara får mig att må bra över allting – trots att inga ord byts ut. Han får stå ut med så mycket, tystnad, gråt, aggression och allt vad man kan tänka sig från min sida, och ändå finns han fortfarande kvar hos mig. Jag älskar dig så mycket.

Idag är sista helgdagen och snart är det dags för ännu en vecka med ännu mer att göra. Men innan vi vet ordet av så är helgen här och bankar på våran dörr igen – det är det som är så härligt med att han någonting att sysselsätta sig med om veckorna. För när man sitter still vill man att tiden ska ticka på, men när man väl gör någonting så flyger tiden förbi vare sig man vill eller inte.

Men nu ropar mamma från köket att maten är klar, så ska gå och sätta mig vid bordet alldeles strax. vill först bara påpeka att det är trettiotvå dagar kvar tills jag bli arton. Tiden går snabbt.

Idag känns som en dag då jag lika gärna skulle kunna dö utan att någon skulle bry sig. Även fast jag vet att det inte är riktigt sant. Men livet känns piss och jag känner mig motsägelsefull mot inlägget i går – men det skiter jag fullständigt i. Ingen i livet kan kännas värre än när ens förälder inte verkar vilja veta av en och tycker att livet vore bättre om man inte hade funnits. Känns skitbra när den vuxna i hushållet känner att livet suger, vill inte äta för att man känner sig fet, vill inte göra någonting egentligen. För den energin är ju jättebra att framför till mig som har mått sjukt dåligt tidigare i mitt liv.

Texten har inget syfte med att peka ut någon, även om jag är väl medveten om att det är precis det den gör. Men det skiter jag också fullständigt i. Kanske borde ha varit bättre om det var jag som aldrig kommit till, om mina föräldrar aldrig valt att skaffa en ungjävel till, då hade jag inte varit deras problem och dessutom hade jag inte funnits. Jag hade sluppit leva i ett hem där det inte alltid känns som om jag varken är älskad eller välkommen – och det är ju det enda jag vill. Jag känner mig otillräcklig och det är precis vad jag är också, men jag önskar att min mamma bara ville säga att allt kommer att bli bra och att hon älskar mig för den jag är. Jag skulle gärna slippa höra några av de orden jag får smällda rakt i ansiktet istället. Du är tjock, jag är tjock, skulle jag få bestämma skulle jag aldrig laga mat, varför är du inte mer som din syster hon hjälper i alla fall till mer hemma. Jag vill också känna att jag kan prata med min mamma om allt. Men dit är det en lång väg kvar – för hon litar inte på mig, många av hennes ord sårar mig. Jag vill inte det här.

Jag vet. Jag vet vad jag egentligen måste göra. Prata. Men orken och viljan finns inte där. Jag vill bara att hon ska se när jag mår dåligt, ta mig i hennes famn, stryka med sina händer över mitt hår och säga att allting kommer att lösa sig – allt kommer att bli bra. Jag vet att min mamma har det jobbigt nu, det har väl hela familjen egentligen. Men varför hon tar ut sin ilska på mig sen är väl för att jag finns närmst till hands. Jag kan inte tro att det är med flit. Men allt jag önskar är att livet ska gå tillbaka till hur det var förut, då det fanns lycka i hemmet och ingen stress. För just nu så känner jag mig som en liten varelse som bara vill krypa in i ett hörn och hålla armarna om knäna, jag kommer gunga fram och tillbaka med ansiktet nedgrävt i famnen, tårarna kommer att välla fram - och ingen kommer att bry sig.

Ta mig härifrån, rädda mig från mina egna tankar. 

Alla lever vi våra egna separerade liv, men jag trodde aldrig någonsin att mitt skulle se ut som det gör i nuläget. Det är absolut inget fel på det egentligen – inte när man vet vad man har att jämföra det med. Men ur min alldeles egen synvinkel har den blivit både allt jag vill och precis det jag aldrig velat. Jag älskar alla människor som står mig nära, men jag kommer aldrig kunna lägga tanken, om hur mitt liv hade kunnat se ut, åt sidan.

Jag tror nog inte att jag är den enda som ägnat en tanke åt hur livet hade kunnat se ut om man föddes på en annan plats, in i en annan familj och med ett helt gäng andra vänner än dom man redan har. Hade det kanske vart bättre? Jag är så trött på att behöva dölja alla mina tankar som jag håller, men hade jag inte levt som jag gör idag så hade aldrig de tankarna funnits. They fuck up my life.

Men nu framöver ska jag leva mitt liv och bara göra allt för att vara lycklig. Jag ska inte slösa energi på att önska att något var annorlunda. För mitt liv – jämfört med andras – kan ses som jävligt bra. Alltså inget att klaga över. Visst har vi alla våra lägre stunder, men i slutet löser sig allt på ett eller annat sätt.

- Try catching your dreams no matter what.

Varför kan inte jag få vara så där sjukt vacker som alla andra? Jag vill också le på bilder och inte behöva känna skam över hur jag ser ut och hur min kroppsform är. Självklart är det ju ingen annan än jag själv som ens ägnar en tanke på hur jag ser ut på en bild förutom om den är helt deformerad. Jag vill vara lika fin som mina vänner och min familj. Jag vill också gå med högburet huvud och känna mig stolt över den jag är. Att jag är som jag är.

Jag har aldrig riktigt känt mig vacker. Jag har aldrig sett mig själv i spegeln och verkligen tänkt att jag ser bra ut. Jag vet att jag är den enda som kan förändra mitt sätt att se på mig själv och den enda som kan göra mig stolt över den jag är. Men det krävs tid och arbete. Hårt arbete och mycket tid. Självfortroendet måste hamna på topp och jag måste sluta jämföra mig själv med alla andra. Det är det svåraste hindret.

Det går inte en dag då jag låter bli att jämföra mitt utseende med personerna omkring mig. Jag försöker hålla tankarna borta men om och om igen kommer de tillbaka och påminner mig. Vad kan jag göra för att se ut som dem? Mina vänner är mina förebilder. Mina vänner är det enda på jorden som jag avundas.

Jag vill vara fin, bli kallad vacker. Jag vill bara vara som alla andra. Det spelar ingen roll hur många som än säger att jag är unik och har mitt eget utseende, att jag är fin som jag är. Det spelar ingen roll. För tanken bakom allt är att det ska vara jag som är stolt över mig själv – det är jag som ska må bra och strunta i vad alla andra tycker. Det är näst intill omöjlgt.

Idag har jag gråtit ögonen ur mig och nu verkar det som om himlen gråter med mig. Jag började tänka på en person som fanns i mitt liv ett kort tag, men hon gjorde intryck, annars skulle jag inte ha känt så här, jag skulle inte mått som jag gör. Jag påminns varje dag på ett eller annat sätt om henne, hon har inte försvunnit ur mitt hjärta så som hon försvann ur mitt liv. Ur alla hennes vänners liv.

I måndags hade min syster på sig en tröja som jag hade lånat ut till henne under midsommar, känslorna kom då svallande tillbaka och jag ville bara rycka av min syster tröjan hon hade på sig – hon förtjänade den inte. Alla känslor en människa kan känna kom krypande på samma gång och jag visste inte vart jag skulle ta vägen vid den tidpunkten.

Det har inte gått en dag sen hennes födelsedag i år som jag inte har skuldsatt mig själv för att jag inte tände ett ljus i fönstret. Jag skrev för ett tag sen en dikt, jag läste upp den högt – och där lovade jag att ett ljus skulle brinna för alltid så att hon kunde hitta hem igen. Jag har svikit henne.

Jag tänker på hennes vackra leende, hennes fina ögon och hur hon var som person. Hon var så glad och  gullig och ingen kunde veta att det som hände skulle ske. Svaret till varför kommer vi aldrig och få, och det är en sak som bryter ner oss alla lite för varje dag som går. Jag är utan tvekan inte den enda som tänker på henne vareviga dag och jag är definitivt inte den enda som älskade den här tjejen.

Det enda jag kan tänka på är att jag låg där i min varma säng medan hon var ute i spöregnet. Hon var ute i den kalla natten alldeles ensam och ingen visste att livet snart skulle ändras för oss allihopa. Ingen visste att så många personer skulle behöva sörja ett så ungt liv dagen efter. Jag hade aldrig ägnat en tanke på att jag skulle behöva säga farväl till någon av mina nära innan jag själv skulle behöva dö. Nu är det allt jag kan tänka på – när kommer jag behöva gråta så mycket igen att det känns som om livet blivit meningslöst?

Hur kan man låta bli att klandra sig själv när någon man håller kär försvinner ur våra liv? Man tänker alltid på att man kunde gjort något annorlunda, för då kanske det aldrig hade hänt. Sista gången jag träffade henne så hade jag kunna göra så mycket mer än att bara kallprata, jag hade kunnat fråga hur hon mådde och om hon ville hitta på något – men det gjorde jag inte. Det klandrar jag mig själv för, även fast jag vet innerst inne att ingen annan kunde påverka hennes val utom hon själv.

Jag saknar henne, jag vill inget hellre än att hon ska komma tillbaka – och jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag har tänkt att det borde varit jag istället. Men jag lever livet för henne, och jag lever det för mig själv och min familj. Saknaden kommer alltid att finnas kvar, och minnet av henne kommer för alltid att vara i mitt hjärta. Bilder av de dagar vi upplevt tillsammans med våra närmsta kommer hoppa upp inom mitt synfält så fort mina tankar landar på henne. Jag är sjukt tacksam över att jag fick lära känna henne och att vi gjorde allt vi gjorde tillsammans. I december har det gått ett år och då ska ljuset brinna i fönstret för dig – vackra Alexandra ♥

Vackra människa – ett försök att se ledsen ut

Det är jobbigt att känna en saknad efter någon person man vet att man inte kommer kunna få tillbaka. Jag vet inte vad det var som gick snett, men plötsligt fanns inte ni längre vid min sida och samtalen mellan oss dog ut. Vi började undvika varandra, kontakten blev uppsagd. Men det går inte en enda dag utan att jag tänker på hur mitt liv hade kunnat vara nu – om ni hade funnits kvar vid min sida. Jag vet att jag har mig själv att skylla för slutet, men samtidigt kan jag själv inte ta på mig hela skulden för allt som inte hände.

Det finns så många jag känner att jag saknar. Även om jag ser personen varje dag, så kan jag inte direkt göra någonting åt situationen. Det är jag själv som fortsatt mitt liv på sättet jag lever. Det är jag som har agerat och tagit mina egna beslut. Jag saknar skratten och glädjen, rösterna samt beröringen. Att bli omfamnad av någon man själv kallar vän, det är en speciell känsla – man känner sig levande, älskad.

Trots alla de vänner jag en gång har förlorat, så har jag också vunnit nya. Vänner som får mig att le, att må bra. Personer som ser mig för den jag är, folk som inte dömer. Mina vänner har blivit de jag kallar för familj. Jag saknar den gamla tiden, men samtidigt så vet jag att min framtid är ljus när jag har människor jag älskar vid min sida ♥

Det har bara gått två veckor sedan jag var ute och lämnade ifrån mig ett par CV:n, men redan känner jag mig värdelös och inte behövd. Jag vet att det tar ett tag innan man får svar – om man får svar – men jag är en otålig person som hatar att vänta. Jag vill bara få ett besked på direkten och inte sitta på nålar och hoppas på det bästa. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hitta på, men då behöver jag lönen från ett jobb för att ingenting är gratis.

Min artonårsdag närmar sig dessutom med stormsteg, så innan det är dags så måste jag planera hur jag vill bli firad. I en lokal? På pappas jobb? Skita i att bli firad alls? För tillfället lutar det åt den sista punkten då jag känner att allt bara är värdelöst. Dessutom vill inte jag göra samma sak som när min syster fyllde arton – då blir det ju total ripoff. Jag vill inte heller göra desamma som vi gör år ut och år in, fira hemma med andra ord. Ens artonårsdag ska vara speciell, kännas speciell.. Men jag är inte taggad för fem öre och det känns sjukt tråkigt. Visst vill jag fira med släkt och vänner, jag älskar gemenskapen – eller gör jag? Ta det inte fel, jag älskar min släkt, men känner jag gemenskapen när allt kommer omkring? Passar jag in?

Nej nu ska jag ta mina tankar och logga ut från bloggen. Känner att tankarna börjar flyga iväg igen som tidigare idag. Dessutom vill jag inte tråka ut någon, jag gillar inte heller att expandera mina tankar för mycket. Egentligen vill jag ha dem helt för mig själv, och samtidigt känner jag att jag bara behöver tid att prata. Jag skulle kunna babbla på i timmar om ingenting, om allting. Men nu har jag helt styrt undan från det jag egentligen började skriva om, och som sagt – gonatt för ikväll ♥

Har räknat ner dagarna till min arton-årsdag ett bra tag nu, och stunden närmar sig sakta men säkert. Det är idag fyrtioåtta dagar kvar tills jag äntligen kan göra precis vad fan jag vill. Ska bli så jävla skönt. Många kanske tänker att det första man vill göra som nybliven artonåring är att gå ut på krogen, men icke när det gäller mig. Visst vill jag ut, men det är inte min första prioritering. Det absolut första jag ska göra när min dag har kommit, det är att öppna ett sparkonto.

Jag vill känna att jag aldrig kommer att behöva vara så sjukt beroende av pengar. Jag sitter som på nålar och väntar på att mina utskick av CV:n ska löna sig och att någon vill anställa mig. Då, först då kommer jag känna mig ordentligt lycklig. När jag själv kan göra som jag vill och när jag kan göra andra lyckliga. Men mest av allt så ska det bli skönt att avlösa lite av pengarna som mamma måste betala för hushållet. Jag ska alltså betala hyra.

Tjugofemte oktober närmar sig med stormsteg och snart är jag en med alla andra nittiofyror som fyllt arton i år.

Usch, jag har senaste tiden smittats och blivit förkyld. Tror dock att det är på väg utför, kommer nog att få feber inom ett kort tag skulle jag tro. Halsen svider, snoret rinner och självklart är nysningarna och hälsar på då och då. Får bara hoppas att det går över snart så man får känna sig frisk och pigg igen. Lite jobbigt att bli sjuk nu i början av skolåret.

Två veckor har gått in på höstterminen och det är inte mycket av den tredje veckan kvar. Tiden går så snabbt att man inte alltid vet vart man ska ta vägen. Lektion efter lektion flyger förbi, och helt plötsligt står man där med famnen full med uppgifter som ska vara klara nästa vecka.  Stressigt visste man ju att det skulle bli sista året på gymnasiet, men att det skulle starta redan i början av terminen var nog ingen i min klass insatt på. Sen kommer man hem efter skoldagen som inte har vart allt för lång, och vad gör jag då? Jo, jag sitter framför datorn och önskar att det fanns någonting att göra. Detta även om jag vet att det finns en massa uppgifter att ta itu med.
Men är man ung och dum så är man.

Nerverna är dessutom på helspänn och jag känner mig extra uttråkad eftersom jag väntar. Jag väntar på att få svar på någon av mina jobb ansökningar.  Får jag det så vet jag ju att det kommer att ha saker att göra, jag kommer att ha fullt upp, och då kommer inte livet att kännas så meningslöst som det gör när man bara sitter hemma och ruttnar i soffan hela dagarna. Dessutom närmar sig min arton årsdag med stormsteg och då kan jag skaffa gymkort och fixa upp ett sparkonto. Då kan jag äntligen känna mig fri.