Om fjorton dagar så är det äntligen dags, dagen jag längtat efter är snart här och firandet jag fruktar mest väntar runt hörnet. Är det något som jag verkligen har fobi för, verkligen hatar, så är det att öppna presenter. Att öppna paket framför personen man fått den av. Tänk om man inte alls blir glad? Uttrycket i ansiktet gör då ingenting för att dölja det. Men det är bara bocka, buga, le och säga tack. Försök le med hela ansiktet så kanske uttrycket försvinner, glöms bort.

Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.