Jag är så djupt besviken på mig själv när det gäller min sociala förmåga och kunna prata med folk av olika slag om absolut ingenting i flera timmar. Jag kan inte beblanda mig med folk. Jag kan inte sitta och prata med folk eller ta initiativet till ett samtal med någon. Om det inte är någonting som jag verkligen måste få sagt. På den fronten så önskar jag att jag kunde vara mer som min mamma, syster eller till och med pappa. Men jag är inte direkt kvicktänkt och mitt ordförråd är inte så brett. Jag har nästan aldrig något att prata om. Därför finns det vissa gånger då jag känner mig utstött. Men det är mitt eget fel.

Det jobbigaste är nog att jag känner att jag inte kan prata med min egen pappa. Jag bor hos mamma och det känns bara som om jag inte har något att säga till någon av dem egentligen. Jag kan visserligen lyfta upp luren och fråga pappa om jag kan komma över på middag någon dag, men väl när det gäller så sitter jag tyst och svarar på de frågor som dyker upp. Det känns psykiskt jobbigt att inte kunna starta eller hålla igång ett samtal. Och gud så många gånger jag verkligen försökt – men gång på gång dör samtalen ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag älskar min pappa något otroligt mycket, inte bara honom utan hela min familj. Men vad är det för mening när man inte ens kan prata med sin familj som en normal människa? Ibland undrar jag om jag ens känner mina närmsta som jag till och med växt upp med.

Skulle det vara något jag skulle vilja ändra med mig själv, förutom vikt och allt där emellan, då skulle jag vilja kunna prata. Jag skulle inte vilja bli någon som kan prata på i timmar så folk inte orkar lyssna längre, men jag vill kunna vara så social att jag kan känna mig som en del av något. Jag vill inte alltid behöva ha ångest när jag ska träffa någon, jag vill inte känna ångesten över att konversationen ska dö ut och att den andra personen ska behöva fylla ut tomrummet.

Det jag är rädd för är att upplevas som en tråkig person. Jag vill inte vara en del av att göra andras vardag tråkig och livlös. Jag vill kunna snacka och babbla på om ingenting och jag vill kunna föra konversationer. Jag vill vara normal, kunna prata som en människa. Jag vill inte vara den som söker mig till skuggan för att jag inte kan tala. Jag vill känna mig som en i mängden som också kan tala om vad jag vill. Men frågan är om det någonsin kommer att hända.