”Det enda jag ber dig om är att stanna hos mig, stanna hos mig och gör mig till den lyckliga människan jag blir med dig. Du är finast i världen och betyder mer för mig än själva livet. Stanna hos mig och jag ska älska dig för alltid.”

Här har ni min historia. Det är kanske inte hela, och den kanske inte betyder så mycket för någon annan men det är dags att den nu får komma ut i cyberrymden eftersom jag inte kan tala med folk om det ansikte mot ansikte. Vi börjar i slutet av första ring i gymnasiet. Livet hade fungerat som en lek innan dess, men nu så bestämde någon att allt jag gått och tänkt på skulle slå tillbaka på mig. Mina egna tankar och försöken att hålla andras humör uppe bara slog ner mig mot avgrunden. Jag hade tagit på mig mer än jag själv kunde klara av. Att hålla inne på information om hur man egentligen känner, tycker och tänker angående saker är ingen bra idé. Man måste ha någon att lita på till hundra procent, någon man känner att man kan tala om allting för. Det hade inte jag, jag vägrade att dela med mig.

Tyngden på mina axlar blev för stor. Leendet på mina läppar försvann helt och hållet och jag hamnade i en djup inombords depression. Dock kunde mina vänner runt omkring också märka och se det på mig, men eftersom jag vägrade tala om någonting så fanns de helt enkelt bara där för mig. Allt jag någonsin känt kom bara som en flodvåg över mig och jag mådde skit när jag befann mig i skolan, hemma eller vart som helst egentligen. Jag sprang ut gråtandes från lektionerna och när någon kom ut och frågade hur det var så satt jag bara på bänken helt ihop-pressad och sa att jag ville ta livet av mig. Hela min kropp skakade och jag visste inte ens att en person kunde gråta så mycket som jag gjorde. Jag ville inte ha någons medlidande, det var mitt problem – inte deras.

Mycket, men samtidigt inte alls, har hänt mig i mitt liv. Inget riktigt fysiskt, men psykiskt har jag alltid blivit sinkad. Som jag skrev förut så har många vänner lämnat mig under åren, och jag tror att det kan ha haft en större effekt på mig än jag själv visste om. Så fort mina tankar svepte iväg och hamnade på att jag var ensam här i världen – då kunde jag inte hejda tårarna. Under en tid så kände jag mig helt värdelös och kände att jag inte borde få finnas kvar i den här världen. I över tre månader gick jag runt med tankar om att jag inte borde finnas till och i över tre månader s kände jag mig som världens ensammaste människa trots att jag visste om allas närvaro. Jag kan lägga till att jag också många gånger funderade på att kontakta en psykolog. Jag behövde känna att någon lyssnade utan att döma. Samtidigt ville jag inte att någon skulle få veta mina innersta tankar, det jag skämdes över.

Alla i min omgivning gick runt och oroade sig för mig och visste inte om jag skulle fullfölja min egna tanke om att ta livet av mig. Jag själv visste att det troligen inte skulle hända, då jag är livrädd för döden och min död skulle bara ge sorg åt en massa andra människor. Så jag valde att slänga på ett falsk leende i ansiktet och försöka bete mig som vanligt, självklart synade ju folk bluffen men ville inte ta upp det med mig så vi fortsatte som om ingenting hade hänt. Det var inte heller alla som visste om detta. Min dåvarande bästa vän hade ingen aning, men just då kändes det inte som om hon skulle bry sig heller. Genom allt helvete hade jag en enda vän som jag verkligen kände att jag aldrig ville svika. När hon fick reda på vad jag hade sagt om att dö så började hon själv gråta. ”Inte du, snälla du får inte dö”. Nu saknar jag våran nära vänskap.

Valborg år tvåtusenelva så kom min räddning. Mamma befann sig någon annanstans och jag och min underbara vän Camilla var hemma hos mig och prövade lite shottar ur det vi hittade i skafferiet. En annan vän jag nyss träffat ringde mig då och frågade om vi hade något på gång eller om vi ville träffa honom och ett par andra grabbar som strövade runt utan planer. Med lite fnisskänsla av alkoholen och för en gångs skull på glatt humör så tackade vi ja och mötte senare upp dem i centrum. Efter att ha hälsat på alla grabbarna så drog vi ut på en tågfärd för att senare hamna hemma hos mig och kolla på film.

Redan på tunnelbanan så hade jag fått en extra liten pirrkänsla i magen angående en av killarna. Daniel. Han fick mig att le och tanken på honom ville inte försvinna ur mitt huvud alls. Jag försökte nog inte ens att tänka på annat. Vi började skriva med varandra på facebook och senare började smsen. Den här killen gjorde allt för att hålla kontakten med mig då han till och med tog sin klasskompis mobil för att smsa mig och säga att hans hade dött. Han ville träffas. Det gjorde vi också. Tre dagar efter valborg.

Vi höll kontakten och träffades i princip varje dag. Hans leende och sättet han var på fick mig att le, han fick mig att leva igen. Sedan dess har vi varit i princip oskiljaktiga. Den tjugofjärde juli sa jag första gången att jag älskade honom, sedan blev vi två ett. Han har vänt mitt liv. Nu har jag någon att leva för, jag har hittat någon som älskar mig för den jag är – någon som bryr sig och någon jag själv kan öppna mig för helt och hållet. Han har blivit mitt liv och han är en av anledningarna till att jag fortfarande finns kvar på jorden. Hade han inte kommit och räddat mig så hade nog mitt öde sett helt annorlunda ut.

Jag kan inte nog förklara hur du, min älskade pojkvän, har förändrat mitt liv. Innan jag mötte dig så var jag i närheten av självförstörelse. Tack vare dig och våran växande relation så lyckades mitt liv hamna på topp och jag började flyga fram på små rosa moln som det kallas. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig, för du är min räddaren i nöden. Du fanns där för mig när inget annat fungerade och när jag vägrade släppa in folk i mina känslor. Jag ångrar ingenting jag gjort som har lett mig fram till dig. Jag ser fram emot framtiden med dig vid min sida.

Med dig fann jag kärlek ♥