Ångrar jag några av mina val jag har gjort i livet? Definitivt. Men säg mig en person som inte ångrar ett enda skit. Men problemet är att jag inte vet vad det är jag ångrar riktigt. Jag vet inte om det är valet att göra något som det blev eller vägen den ledde mig in på, jag vet inte vad jag helst skulle vara utan.

Vi alla gör misstag här i livet och det är inte alltid ett misstag vi kan förändra eller göra bra igen. Mitt största misstag är nog att jag tagit vänner och kärlek för givet och ett par av de människor som stått mig närmast finns nu inte längre vid min sida. Men jag är lycklig över de få, men underbara människor som finns kvar i mitt liv. Jag måste dock lära mig att ta hand om min vänskap mer – för vare sig man tror det eller inte, så varar inte all vänskap för evigt. Den är skör.

Min familj är också något jag tar för givet. Jag träffar nästan aldrig min pappa längre fastän jag förut bodde hos honom varannan vecka. Nu tar jag dock varje chans jag får – men dom kommer inte ofta då jag själv inte ser till att det händer. Men det är faktiskt jobbigt att träffa folk som man inte har något att prata om med, även om det gäller min egen pappa. Men jag är inte en mångordig person när det gäller att träffas ansikte mot ansikte. Med vem som helst.

Jag tror att min mamma alltid kommer att finnas där för mig, men henne tar jag också för givet. Det känns som om hon snart kommer att fly från mig, från livet hon lever. Hon är en stark person, men man kan inte bära för många tunga bördor på sina axlar. Man är ju bara människa. Jag måste lära mig att hjälpa till mer och se upp på min mamma och faktiskt på riktigt tacka henne för allt hon gör för mig. För hon är min enda mamma och hon ser till att jag har tak över huvudet och hon ger mig kärlek – även om den kan vara tuff ibland.

Min syster har jag aldrig riktigt brytt mig om att känna tror jag. Visst kommer hon till mig när det är saker som hon vill prata om, och jag lyssnar. Jag lyssnar och de tankarna fastnar i mitt huvud och de ligger där i bakhuvudet och surrar. Men jag har nog aldrig haft en riktigt, inte stel konversation med henne. Jag vet att hon alltid sagt att hon önskar att vårat systerskap var mer som en vänskap där man delar allt och gör saker tillsammans. Än har det inte blivit så men jag förändrar små saker ett steg i taget. Hela min uppväxt har jag sagt att jag hatar henne – men det är väl kanske inte helt sant. Och det värsta jag någonsin sagt till henne är nog att jag inte skulle gråta om hon dog. Finns det en värre syster än jag? Förlåt. Jag skulle gråta, det skulle inte sluta rinna. Det svär jag på. För det finns bara en syster i mitt liv och det är du. Vi har ett band tjockare än vatten även om vi inte alltid är överens eller håller sams. Men den kommande veckan så blir det du och jag ensamma i lägenheten och vi får se hur allt utvecklas då.

Det är dags för mig att växa upp och ta tag i allting. Jag måste ta mer ansvar och hålla igång kontakten med folket jag håller kär. Det är inget man ska ta för givet och det är något jag tänker ändra nu. Mitt liv kan inte fortsätta på det här sättet – jag vill vara lycklig och jag vill att min familj och vänner ska vara det också. Livet börjar nu. Jag älskar er.