Det är jobbigt att känna en saknad efter någon person man vet att man inte kommer kunna få tillbaka. Jag vet inte vad det var som gick snett, men plötsligt fanns inte ni längre vid min sida och samtalen mellan oss dog ut. Vi började undvika varandra, kontakten blev uppsagd. Men det går inte en enda dag utan att jag tänker på hur mitt liv hade kunnat vara nu – om ni hade funnits kvar vid min sida. Jag vet att jag har mig själv att skylla för slutet, men samtidigt kan jag själv inte ta på mig hela skulden för allt som inte hände.

Det finns så många jag känner att jag saknar. Även om jag ser personen varje dag, så kan jag inte direkt göra någonting åt situationen. Det är jag själv som fortsatt mitt liv på sättet jag lever. Det är jag som har agerat och tagit mina egna beslut. Jag saknar skratten och glädjen, rösterna samt beröringen. Att bli omfamnad av någon man själv kallar vän, det är en speciell känsla – man känner sig levande, älskad.

Trots alla de vänner jag en gång har förlorat, så har jag också vunnit nya. Vänner som får mig att le, att må bra. Personer som ser mig för den jag är, folk som inte dömer. Mina vänner har blivit de jag kallar för familj. Jag saknar den gamla tiden, men samtidigt så vet jag att min framtid är ljus när jag har människor jag älskar vid min sida ♥