Är det något jag måste lära mig själv så är det att tacklas med mina rädslor. Det finns tre saker som får hela min kropp att darra, min hjärna att ta fram illusioner och det får hela min kropp att vilja försvinna, gömma sig under närmsta sten. Jag är inte ensam på jorden att vara rädd för just dessa tre saker, tvärtom – det är nog tre av de vanligaste sakerna att känna rädsla för;

• Sprutor, det finns inget värre. Jag klarar inte av synen av dem, och därför ska jag utmana mig själv genom att ta mod till mig för att ta sprutan mot livmoderhalscancer. Sprutor kan ta liv i form av knark – men de kan också vara en chans att rädda liv från ett öde som döden. Vilket tar mig till nästa rädsla.

• Döden, så fort jag tänker på det, att faktiskt dö eller bara ordet, ja då börjar min kropp skälva och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Har jag någonsin i mitt liv sagt att jag inte är rädd för döden så har jag ljugit mig helt blå. När jag hör ordet döden så börjar tankarna direkt fara till tomheten. För efter döden – vad finns det då? Man har levt klart sitt liv och man får aldrig mer se någon man älskar. Man är dömd till att brännas eller att begravas under jorden i tomheten för att sedan ruttna bort och bli uppäten av maskar. Man döms till ensamheten, och man kan inte längre andas, tänka eller känna något. Man finns inte och tillslut glöms man bort. När alla ens nära och kära försvinner så är det som om man aldrig existerat och haft sina fötter på jorden.

• Ensamheten. Jag klarar inte av att vara ensam i mitt eget hem. Min hjärna börjar spöka med mig och plötsligt ser jag skuggor och hör ljud – som egentligen inte finns där, och det vet jag ju egentligen. Men mörkret har kontroll över mig och jag gömmer mig under täcket så fort lamporna i lägenheten släcks och TV stängs av. Jag ser alltid till att gå till sängs före mamma så att jag vet att hon finns där ifall jag skulle få panik, jag har väldigt svårt att somna om nätterna om lägenheten är tyst. Jag klarar inte ens av att somna även då jag hör hundens lugna andetag i rummet bredvid. Jag somnar alltid med illusioner i min hjärna om att jag en vacker dag kanske inte kommer att vakna upp.

Jag måste försöka komma över mina rädslor även om jag själv är skeptisk till att det kommer att fungera. Jag vill bara inte vara den där räddharen längre. Jag vill inte vara hon som ständigt är rädd om nätterna och börjar gråta vid synen av en spruta. Eller kanske hon som får andnöd tack vare tårarna som rinner ner för kinden när tanken om döden visar sig i huvudet. Jag vill kunna leva normalt utan alla tankar och rädslor. Visst kan rädslor vara nyttiga – men de är verkligen inte till någon nytta när innehavaren av rädslorna mår så fruktansvärt dåligt av dem. Vi får se hur allt går i framtiden, för framtiden ska komma. Det tvivlar jag inte på.