Jag bröt ihop igår kväll. Jag kollapsade totalt och blicken var riktad mot väggen. Tårarna rann utan stopp, att prata var omöjligt. Jag fick ett psykiskt sammanbrott och min syster var inte sen till att lägga märke till det. Vad jag verkligen avskyr är när tankarna dimper ner på en och samma gång. Det tar inte slut. Jag skrev en text igår.

”Skulle någon, vem som helst, ha orken att fråga mig hur jag egentligen mår så skulle jag säga bra. Jag skulle säga att allt är bra men jag skulle också ljuga tills jag blev blå. Jag mår inte bra. Jag mår inte bra någonstans. Mitt hjärta mår inte bra, mina tankar är förvridna och min kropp vill inte fungera – den vill bara stänga av helt. Kväll efter kväll rinner tårarna ner för min kind och jag vet inte ens riktigt varför. Nu ljög jag igen. Jag saknar tiden som den en gång varit. tiden då jag kände mig omtyckt, hade många vänner att umgås med och hade väldigt få bekymmer. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Det gör inte vännerna heller. 

Jag mår inte bra som den person jag är nu. Jag mår bra för stunden när jag inte har tid för tänkandet, men väl i min ensamhet innan det är dags att somna så vandrar tankarna iväg och jag känner bara att livet är helt omöjligt. Jag har förlorat vad jag har värderat mest – men det som gått förlorat kan aldrig mer vinnas tillbaka. Inte i mitt fall. 

Fick jag en önskan så skulle det vara att börja om mitt liv, en annan plats, en annan planet, bara jag slipper bli förföljd av alla minnen som sakta förstör mig psykiskt. Förstör mig inifrån. Allt jag gått miste om kommer jag aldrig att få uppleva. Det vet jag. Jag älskar vännerna som fortfarande finns kvar hos mig, men jag kan inte låta bli att önska att allt var så mycket annorlunda. En tonårings liv är inte så satans lätt som man kan tro – det händer mycket. För mycket. Jag vill inte vara jag längre, jag skulle kunna dö för att få vara någon annan. Om det så bara vore för en dag. 

Jag kan inte ens förklara mina jävla tankar på en blogg ordentligt. Frustrationen tar över när jag inte får fram det som jag vill ha sagt. Jag vill bara att någon ska genomskåda mig, hela mig, min bluff om mitt välmående. Jag vill bara att någon för en gångs skull ska bry sig. på riktigt. Även om jag inte vill vara den personen som alla i slutändan tycker synd om. Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna leva ordentligt utan bekymmer som tynger ner mitt samvete och mina tankar varenda dag. Jag vill kunna leva ett liv utan dåliga besked, jag vill kunna vara den människa jag själv vill. Jag vill vara den där pigga lyckliga tjejen som tog sina första steg, började i sin första skola, hade lätt för att få vänner. Jag vill bara vara den där flickan som inte är er skämt för alla andra. Jag vill vara hon som inte framstår som korkad. Jag vill vara den andra inte skrattar åt. Jag vill inte vara den som inte längre kan bli tagen på allvar. Jag vill inte vara den som andra ser ner på och som andra personer ser men inte hör. Jag vill vara en i mängden – ingen speciell. Jag vill bara fortsätta mitt liv som det varit förut. som en betydelselös människa som ingen gör narr av offentligt. Jag struntar i om folk pratar bakom min rygg, det är värre att folk skrattar en rakt upp i ansiktet även om det inte är deras avsikt att såra mig. Men det gör ont och jag känner mig bara otroligt meningslös.”

Min syster finns där för mig, det vet jag nu. Hon satt med mig i över en timme igår och försökte få mig att berätta. Att öppna upp mig. Men självklart var jag envis och lät bli. Hon finns där för mig. Hon är min syster och vi har våra stunder. Tillsammans kan vi skratta men för det mesta så känns det som om man gång på gång får skäll av henne. Men det hör väl till och självklart finns det anledningar bakom. Tänk om vi bara var som alla andra.

Även om jag inte står ansikte mot ansikte med någon när jag berättar mig historia – så är det otroligt skönt att få skriva av sig. Att få försöka skriva allt i sin egen version på en plats där ingen dömer dig. Inte fullkomligt i alla fall. Och gör någon det, då är det ändå inget jag någonsin kommer att få reda på.