Jag är så otroligt taggad, jag är taggad till tusen. Jag visste inte att man kunde känna en så här stor längtan efter att göra något sådant som vissa kan frukta. Jag vill så gärna starta och börja engagera mitt liv på gymmet. Jag ser så otroligt mycket fram emot hur mitt liv kommer att börja förändras och jag själv kommer att bli så mycket lyckligare när jag närmar mig utseendet jag vill ha. Jag tror inte att någon av mina två gympartners är lika taggade som jag, för de två är i alla fall fina tjejer som egentligen inte behöver gymma för att dom i princip redan har perfekta kroppar. Visst börjar vi inte av samma skäl antar jag, men det är just vikten jag tänker på. Och då handlar allt om vikten. Jag har ett par mål som jag ska försöka uppfylla inom ett år. Det kommer att bli svårt och jag är inställd på att jag kanske inte kommer att lyckas – men jag tror på mig själv – jag kommer i alla fall att komma halvvägs eller en riktigt bra bit på vägen. Förhoppningsvis är några av målen uppfyllda redan innan vi springer ut i vår. Det hoppas jag, för att då kommer jag att vara fylld av glädje och trivas mycket bättre med mig själv. Kanske jag inte heller tänker lika mycket om hur pinsamt det kommer att vara att ha alla dessa föräldrar och släktingars blickar på mig när vi springer ner för den lilla backen. Jag hoppas bara att jag verkligen tar tag i det här – och det tror jag också att jag gör..

..för jag vill ha förändring och jag vill ha den nu.

Här är i alla fall de mål jag hoppas kunna uppfylla inom tolv månader;

• Gå ner två, tre storlekar i klädesplagg
• Ändra min vanliga kost och göra den nyttigare
• Sluta med de flesta sötsaker
• Få med min mamma i gymmandet och den nya kosten
•  Komma ner under 60 kg då jag inte kommer ihåg senast min vikt låg där
• Förbättra min kondition och hälsa
• Få finare och friskare hy
• Bli mer social då jag inte skäms över mitt utseende

• FÅ MIN DRÖMKROPP

Framtidens schema?

Är det något jag måste lära mig själv så är det att tacklas med mina rädslor. Det finns tre saker som får hela min kropp att darra, min hjärna att ta fram illusioner och det får hela min kropp att vilja försvinna, gömma sig under närmsta sten. Jag är inte ensam på jorden att vara rädd för just dessa tre saker, tvärtom – det är nog tre av de vanligaste sakerna att känna rädsla för;

• Sprutor, det finns inget värre. Jag klarar inte av synen av dem, och därför ska jag utmana mig själv genom att ta mod till mig för att ta sprutan mot livmoderhalscancer. Sprutor kan ta liv i form av knark – men de kan också vara en chans att rädda liv från ett öde som döden. Vilket tar mig till nästa rädsla.

• Döden, så fort jag tänker på det, att faktiskt dö eller bara ordet, ja då börjar min kropp skälva och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Har jag någonsin i mitt liv sagt att jag inte är rädd för döden så har jag ljugit mig helt blå. När jag hör ordet döden så börjar tankarna direkt fara till tomheten. För efter döden – vad finns det då? Man har levt klart sitt liv och man får aldrig mer se någon man älskar. Man är dömd till att brännas eller att begravas under jorden i tomheten för att sedan ruttna bort och bli uppäten av maskar. Man döms till ensamheten, och man kan inte längre andas, tänka eller känna något. Man finns inte och tillslut glöms man bort. När alla ens nära och kära försvinner så är det som om man aldrig existerat och haft sina fötter på jorden.

• Ensamheten. Jag klarar inte av att vara ensam i mitt eget hem. Min hjärna börjar spöka med mig och plötsligt ser jag skuggor och hör ljud – som egentligen inte finns där, och det vet jag ju egentligen. Men mörkret har kontroll över mig och jag gömmer mig under täcket så fort lamporna i lägenheten släcks och TV stängs av. Jag ser alltid till att gå till sängs före mamma så att jag vet att hon finns där ifall jag skulle få panik, jag har väldigt svårt att somna om nätterna om lägenheten är tyst. Jag klarar inte ens av att somna även då jag hör hundens lugna andetag i rummet bredvid. Jag somnar alltid med illusioner i min hjärna om att jag en vacker dag kanske inte kommer att vakna upp.

Jag måste försöka komma över mina rädslor även om jag själv är skeptisk till att det kommer att fungera. Jag vill bara inte vara den där räddharen längre. Jag vill inte vara hon som ständigt är rädd om nätterna och börjar gråta vid synen av en spruta. Eller kanske hon som får andnöd tack vare tårarna som rinner ner för kinden när tanken om döden visar sig i huvudet. Jag vill kunna leva normalt utan alla tankar och rädslor. Visst kan rädslor vara nyttiga – men de är verkligen inte till någon nytta när innehavaren av rädslorna mår så fruktansvärt dåligt av dem. Vi får se hur allt går i framtiden, för framtiden ska komma. Det tvivlar jag inte på.

Mitt nya liv kommer att börja om bara några veckor. Vägen till en sundare kropp och en bättre livsstil är vad som väntar. Det finns en anledning till att jag inte kan börja på direkten – för tro mig, hade jag kunnat skulle jag ha börjat vid sexton. Jag måste bli arton för att skaffa ett gymkort och ska man köra så ska man gå all-in, därför så har jag inte börjat eller klarat av att ta de små myrstegen än. Men snart är tiden här, och jag har en underbar vän vid min sida och vi ska stötta varandra till tusen. Livet kan börja.

Om fjorton dagar så är det äntligen dags, dagen jag längtat efter är snart här och firandet jag fruktar mest väntar runt hörnet. Är det något som jag verkligen har fobi för, verkligen hatar, så är det att öppna presenter. Att öppna paket framför personen man fått den av. Tänk om man inte alls blir glad? Uttrycket i ansiktet gör då ingenting för att dölja det. Men det är bara bocka, buga, le och säga tack. Försök le med hela ansiktet så kanske uttrycket försvinner, glöms bort.

Hur som helst så är jag snart arton, snart tar jag studenten och är utexaminerad och kan börja söka ett jobb på riktigt. Ett riktigt jobb som inte kräver att jag måste hålla koll på skolan. För den kommer inte finnas mer. Inte under mitt sabbatsår. Om det någonsin tar slut.  Om jag väljer att fortsätta studera och börja högskolan, universitetet. Men i vilket fall som helst så kommer jag inte behöva sortera bland jobbansökningarna – jag är fri att välja precis vilket jobb jag vill. Jag behöver inte hålla koll på ett schema och tider som inte längre betyder något. Jag kommer att vara fri från skolan och alla plikter man har där.

Nej nu, fjorton dagar och nedräkningen går snabbare och snabbare. Det är precis så det känns i alla fall. Snart blir jag äldre, men bara siffermässigt, jag tror att jag aldrig någonsin kommer känna mig helt vuxen. Vill jag ens känna mig vuxen och få allt det där ansvaret man måste ta? Vem vet. Men livet börjar snart, även fast det faktiskt har pågått ett tag. Men ni vet – sådär på riktigt.

Jag drömmer om en brun dörr gjord i trä med mitt efternamn på brevinkastet. Jag drömmer om en fin hall med mörkt trägolv och ljusa tapeter på väggarna, en stor spegel och en mörkbrun träbyrå med flera tända ljus ovanpå. Till höger finns en dimmer som låter taklampans ljus sväva över hallen med sitt mjuka sken. Jag drömmer om ett rum med stora, fina soffor och utsikt över vattnet. Ljust från solnedgången seglar in genom fönstret medan brasan brinner i hörnet av rummet. På golvet står ett bord gjort av skört glas och mitt emot hittar vi en TV på väggen med en bänk under med lysande, levande ljus. Jag drömmer om en stor spegel som döljer ingången till en stor garderob där mina och hans kläder hänger på rad. Jag drömmer om en stor säng med mörkt överkast, ljusa tapeter och mörka möbler. Till vänster finns en stor canvastavla med en bild på oss två när vi var i Kalifornien efter mycket om och men. Jag drömmer om ett stort ljust kök med fyra stolar gjorda av ljust trä. Mot väggen står fem bänkar varav en av dem har inbyggd spis, och en har diskmaskin. I köksskåpen finns sköra glas av olika sorter och högar av tallrikar. Vid elementet som sitter under köksfönstret står två skålar, en fylld med torrfoder och en med vatten. Jag drömmer om ett stort badkar i hörnet av badrummet med vita draperier. Jag drömmer om tassar mot trägolvet och ett mjukt skall som bemöter mig när jag öppnar ytterdörren. Jag drömmer om dig som ropar ”välkommen hem älskling” när jag kliver in i köket med tassarna springandes bakom mig. Jag drömmer om tiden då det blir du och jag då ingen tvingas säga orden jag hatar att säga till dig. Jag drömmer om dagen då jag aldrig mer behöver säga ”hej då” eftersom att du kommer att komma hem till mig – till oss – så fort arbetsdagen är slut. Vi får börja smått, men jag vet att den dagen kommer att komma.

Jag vaknade runt ett inatt av att min högra sida av huvudet – främst tinningen – dunkade som aldrig förr. Det kändes som det satt någon där bakom och högg med en kniv för att komma ut. Jag lg under täcket och hela jag kallsvettades och trots att jag öppnade fönstret på vid gavel så hjälpte det inte ett skit. Täcket åkte av och på under timmen jag var vaken. Illamåendet var för jävligt och det kändes som om jag skulle spy vilken sekund som helst. Jag kunde inte ligga still på grund av värmen och mitt dunkande huvud så samtidigt som jag låg och vände mig fram och tillbaka i sängen så var jag livrädd för att spy. Jag kunde inte somna om. Dels på grund utav huvudvärken som bara blev värre och värre och ville definitivt inte ge med sig, och dels av rädslan att spy ner hela min säng. Tillslut lyckades tröttheten övervinna rädslan och jag somnade än en gång. Men det var en av mina värsta nätter någonsin- det kan jag lova.

Efter ett samtal på två minuter med pappa på andra änden så är det i princip bestämt att födelsedagen min firas i hans jobblokal med alla spelmaskiner. Men det jag hakar upp mig på är att jag inte ens kan ha ett samtal med min egen pappa som är över fem minuter långt. Känns otroligt jobbigt då jag verkligen vill ha kontakt med pappa, men jag vet aldrig vad jag ska säga. Precis som jag skrev förut.

Jag bröt ihop igår kväll. Jag kollapsade totalt och blicken var riktad mot väggen. Tårarna rann utan stopp, att prata var omöjligt. Jag fick ett psykiskt sammanbrott och min syster var inte sen till att lägga märke till det. Vad jag verkligen avskyr är när tankarna dimper ner på en och samma gång. Det tar inte slut. Jag skrev en text igår.

”Skulle någon, vem som helst, ha orken att fråga mig hur jag egentligen mår så skulle jag säga bra. Jag skulle säga att allt är bra men jag skulle också ljuga tills jag blev blå. Jag mår inte bra. Jag mår inte bra någonstans. Mitt hjärta mår inte bra, mina tankar är förvridna och min kropp vill inte fungera – den vill bara stänga av helt. Kväll efter kväll rinner tårarna ner för min kind och jag vet inte ens riktigt varför. Nu ljög jag igen. Jag saknar tiden som den en gång varit. tiden då jag kände mig omtyckt, hade många vänner att umgås med och hade väldigt få bekymmer. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Det gör inte vännerna heller. 

Jag mår inte bra som den person jag är nu. Jag mår bra för stunden när jag inte har tid för tänkandet, men väl i min ensamhet innan det är dags att somna så vandrar tankarna iväg och jag känner bara att livet är helt omöjligt. Jag har förlorat vad jag har värderat mest – men det som gått förlorat kan aldrig mer vinnas tillbaka. Inte i mitt fall. 

Fick jag en önskan så skulle det vara att börja om mitt liv, en annan plats, en annan planet, bara jag slipper bli förföljd av alla minnen som sakta förstör mig psykiskt. Förstör mig inifrån. Allt jag gått miste om kommer jag aldrig att få uppleva. Det vet jag. Jag älskar vännerna som fortfarande finns kvar hos mig, men jag kan inte låta bli att önska att allt var så mycket annorlunda. En tonårings liv är inte så satans lätt som man kan tro – det händer mycket. För mycket. Jag vill inte vara jag längre, jag skulle kunna dö för att få vara någon annan. Om det så bara vore för en dag. 

Jag kan inte ens förklara mina jävla tankar på en blogg ordentligt. Frustrationen tar över när jag inte får fram det som jag vill ha sagt. Jag vill bara att någon ska genomskåda mig, hela mig, min bluff om mitt välmående. Jag vill bara att någon för en gångs skull ska bry sig. på riktigt. Även om jag inte vill vara den personen som alla i slutändan tycker synd om. Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna leva ordentligt utan bekymmer som tynger ner mitt samvete och mina tankar varenda dag. Jag vill kunna leva ett liv utan dåliga besked, jag vill kunna vara den människa jag själv vill. Jag vill vara den där pigga lyckliga tjejen som tog sina första steg, började i sin första skola, hade lätt för att få vänner. Jag vill bara vara den där flickan som inte är er skämt för alla andra. Jag vill vara hon som inte framstår som korkad. Jag vill vara den andra inte skrattar åt. Jag vill inte vara den som inte längre kan bli tagen på allvar. Jag vill inte vara den som andra ser ner på och som andra personer ser men inte hör. Jag vill vara en i mängden – ingen speciell. Jag vill bara fortsätta mitt liv som det varit förut. som en betydelselös människa som ingen gör narr av offentligt. Jag struntar i om folk pratar bakom min rygg, det är värre att folk skrattar en rakt upp i ansiktet även om det inte är deras avsikt att såra mig. Men det gör ont och jag känner mig bara otroligt meningslös.”

Min syster finns där för mig, det vet jag nu. Hon satt med mig i över en timme igår och försökte få mig att berätta. Att öppna upp mig. Men självklart var jag envis och lät bli. Hon finns där för mig. Hon är min syster och vi har våra stunder. Tillsammans kan vi skratta men för det mesta så känns det som om man gång på gång får skäll av henne. Men det hör väl till och självklart finns det anledningar bakom. Tänk om vi bara var som alla andra.

Även om jag inte står ansikte mot ansikte med någon när jag berättar mig historia – så är det otroligt skönt att få skriva av sig. Att få försöka skriva allt i sin egen version på en plats där ingen dömer dig. Inte fullkomligt i alla fall. Och gör någon det, då är det ändå inget jag någonsin kommer att få reda på.

Att agera som man gjorde då kanske verkade relevant vid just den tidpunkten, men nu kan jag inte låta bli att fråga mig själv varför? Jag förstår inte hur man kan vara så ung och dum. Man gör saker man i livet kommer ångra långt mycket senare. Visst gör vi alla det och det har jag även skrivit i ett inlägg förut.. Men man får nya lärdomar av att göra fel. Men man kan inte låta bli att göra sig påmind.

Hur kommer det sig att sånt man gjorde för flera år sen fortfarande kan finnas kvar i minnet? Det är kanske inte alltid de där glädjespridande, lyckliga tankarna som poppar upp i tanken – utan de är som pinsamma, de man skäms för. Jag kommer inte alltid förstå varför jag väljer och prioriterar som jag gör, men jag antar att jag bara gör vad som känns helt rätt för mig i stunden. Jag kan inte försvara alla mina handlingar ur mitt förflutna eller i den kommande framtiden. Det kommer jag nog aldrig kunna göra heller.

Det är inte alltid vi tänker innan vi agerar. Det är inte ofta jag tänker innan jag agerar. Jag bara gör det som först faller mig in och visst kan jag ångra mig efteråt. Jag kan ångra mig rejält. Det har jag gjort också.

Jag har lika många problem som vilken människa som helst. Men snart ska jag ta studenten och då satan i gatan så ska det bli min lyckligaste dag i livet – och jag ska inte ångra ett skit!

Avslutningen i nian – Raoul Wallenbergskolan 

-

Att lyssna på orden i musiken kan förändra så mycket. Det jag brukar lyssna på brukar oftast börja med att jag gillar rytmen eller takten. Den bara passar mig liksom. Men sen när texten väl börjar sätta sig i huvudet och man sjunger med – då börjar tankarna om ordens betydelse formas i huvudet.

Musik har ett så stort inflytande idag. Det finns många olika stilar och alltid någon stil passar en själv. Det finns musik för hur ditt humör är, hur dina känslor svajar och om du bara känner dig allmänt peppad inför något. Hur man än tänker och tycker så finns det alltid något låt med olika rytmer som passar just den gången. Jag kan inte nog beskriva hur många gånger ett minne har poppat upp i samband med olika låtar. Både glädje, skratt och tårar har förts med musiken och man kan nästan alltid koppla ihop den med något. Det är det som är så bra med musik.

Jag är definitivt ingen musiknörd och jag har absolut ingen koll på vilken stil som fungerar hur. Allt jag vet är att min smak är så olika, så blandad att det inte går att sätta in mig i något fack. Ingen lista. Jag är helt enkelt en person som lyssnar på det som passar för stunden och slutar när låten är sönderspelad och uttjatad.

Vad jag kan säga om musik är att den absolut kan ersätta ord. Visserligen är musik också ord – men när de kommer med en melodi eller rytm så fungerar de så mycket bättre än om man skulle talat dem. Musiken växlar med humöret och humöret växlar med dagen.

- When words fail, music speaks. 

modekungen.se

Jag är så djupt besviken på mig själv när det gäller min sociala förmåga och kunna prata med folk av olika slag om absolut ingenting i flera timmar. Jag kan inte beblanda mig med folk. Jag kan inte sitta och prata med folk eller ta initiativet till ett samtal med någon. Om det inte är någonting som jag verkligen måste få sagt. På den fronten så önskar jag att jag kunde vara mer som min mamma, syster eller till och med pappa. Men jag är inte direkt kvicktänkt och mitt ordförråd är inte så brett. Jag har nästan aldrig något att prata om. Därför finns det vissa gånger då jag känner mig utstött. Men det är mitt eget fel.

Det jobbigaste är nog att jag känner att jag inte kan prata med min egen pappa. Jag bor hos mamma och det känns bara som om jag inte har något att säga till någon av dem egentligen. Jag kan visserligen lyfta upp luren och fråga pappa om jag kan komma över på middag någon dag, men väl när det gäller så sitter jag tyst och svarar på de frågor som dyker upp. Det känns psykiskt jobbigt att inte kunna starta eller hålla igång ett samtal. Och gud så många gånger jag verkligen försökt – men gång på gång dör samtalen ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag älskar min pappa något otroligt mycket, inte bara honom utan hela min familj. Men vad är det för mening när man inte ens kan prata med sin familj som en normal människa? Ibland undrar jag om jag ens känner mina närmsta som jag till och med växt upp med.

Skulle det vara något jag skulle vilja ändra med mig själv, förutom vikt och allt där emellan, då skulle jag vilja kunna prata. Jag skulle inte vilja bli någon som kan prata på i timmar så folk inte orkar lyssna längre, men jag vill kunna vara så social att jag kan känna mig som en del av något. Jag vill inte alltid behöva ha ångest när jag ska träffa någon, jag vill inte känna ångesten över att konversationen ska dö ut och att den andra personen ska behöva fylla ut tomrummet.

Det jag är rädd för är att upplevas som en tråkig person. Jag vill inte vara en del av att göra andras vardag tråkig och livlös. Jag vill kunna snacka och babbla på om ingenting och jag vill kunna föra konversationer. Jag vill vara normal, kunna prata som en människa. Jag vill inte vara den som söker mig till skuggan för att jag inte kan tala. Jag vill känna mig som en i mängden som också kan tala om vad jag vill. Men frågan är om det någonsin kommer att hända.