Alla lever vi våra egna separerade liv, men jag trodde aldrig någonsin att mitt skulle se ut som det gör i nuläget. Det är absolut inget fel på det egentligen – inte när man vet vad man har att jämföra det med. Men ur min alldeles egen synvinkel har den blivit både allt jag vill och precis det jag aldrig velat. Jag älskar alla människor som står mig nära, men jag kommer aldrig kunna lägga tanken, om hur mitt liv hade kunnat se ut, åt sidan.

Jag tror nog inte att jag är den enda som ägnat en tanke åt hur livet hade kunnat se ut om man föddes på en annan plats, in i en annan familj och med ett helt gäng andra vänner än dom man redan har. Hade det kanske vart bättre? Jag är så trött på att behöva dölja alla mina tankar som jag håller, men hade jag inte levt som jag gör idag så hade aldrig de tankarna funnits. They fuck up my life.

Men nu framöver ska jag leva mitt liv och bara göra allt för att vara lycklig. Jag ska inte slösa energi på att önska att något var annorlunda. För mitt liv – jämfört med andras – kan ses som jävligt bra. Alltså inget att klaga över. Visst har vi alla våra lägre stunder, men i slutet löser sig allt på ett eller annat sätt.

- Try catching your dreams no matter what.

Varför kan inte jag få vara så där sjukt vacker som alla andra? Jag vill också le på bilder och inte behöva känna skam över hur jag ser ut och hur min kroppsform är. Självklart är det ju ingen annan än jag själv som ens ägnar en tanke på hur jag ser ut på en bild förutom om den är helt deformerad. Jag vill vara lika fin som mina vänner och min familj. Jag vill också gå med högburet huvud och känna mig stolt över den jag är. Att jag är som jag är.

Jag har aldrig riktigt känt mig vacker. Jag har aldrig sett mig själv i spegeln och verkligen tänkt att jag ser bra ut. Jag vet att jag är den enda som kan förändra mitt sätt att se på mig själv och den enda som kan göra mig stolt över den jag är. Men det krävs tid och arbete. Hårt arbete och mycket tid. Självfortroendet måste hamna på topp och jag måste sluta jämföra mig själv med alla andra. Det är det svåraste hindret.

Det går inte en dag då jag låter bli att jämföra mitt utseende med personerna omkring mig. Jag försöker hålla tankarna borta men om och om igen kommer de tillbaka och påminner mig. Vad kan jag göra för att se ut som dem? Mina vänner är mina förebilder. Mina vänner är det enda på jorden som jag avundas.

Jag vill vara fin, bli kallad vacker. Jag vill bara vara som alla andra. Det spelar ingen roll hur många som än säger att jag är unik och har mitt eget utseende, att jag är fin som jag är. Det spelar ingen roll. För tanken bakom allt är att det ska vara jag som är stolt över mig själv – det är jag som ska må bra och strunta i vad alla andra tycker. Det är näst intill omöjlgt.

Idag har jag gråtit ögonen ur mig och nu verkar det som om himlen gråter med mig. Jag började tänka på en person som fanns i mitt liv ett kort tag, men hon gjorde intryck, annars skulle jag inte ha känt så här, jag skulle inte mått som jag gör. Jag påminns varje dag på ett eller annat sätt om henne, hon har inte försvunnit ur mitt hjärta så som hon försvann ur mitt liv. Ur alla hennes vänners liv.

I måndags hade min syster på sig en tröja som jag hade lånat ut till henne under midsommar, känslorna kom då svallande tillbaka och jag ville bara rycka av min syster tröjan hon hade på sig – hon förtjänade den inte. Alla känslor en människa kan känna kom krypande på samma gång och jag visste inte vart jag skulle ta vägen vid den tidpunkten.

Det har inte gått en dag sen hennes födelsedag i år som jag inte har skuldsatt mig själv för att jag inte tände ett ljus i fönstret. Jag skrev för ett tag sen en dikt, jag läste upp den högt – och där lovade jag att ett ljus skulle brinna för alltid så att hon kunde hitta hem igen. Jag har svikit henne.

Jag tänker på hennes vackra leende, hennes fina ögon och hur hon var som person. Hon var så glad och  gullig och ingen kunde veta att det som hände skulle ske. Svaret till varför kommer vi aldrig och få, och det är en sak som bryter ner oss alla lite för varje dag som går. Jag är utan tvekan inte den enda som tänker på henne vareviga dag och jag är definitivt inte den enda som älskade den här tjejen.

Det enda jag kan tänka på är att jag låg där i min varma säng medan hon var ute i spöregnet. Hon var ute i den kalla natten alldeles ensam och ingen visste att livet snart skulle ändras för oss allihopa. Ingen visste att så många personer skulle behöva sörja ett så ungt liv dagen efter. Jag hade aldrig ägnat en tanke på att jag skulle behöva säga farväl till någon av mina nära innan jag själv skulle behöva dö. Nu är det allt jag kan tänka på – när kommer jag behöva gråta så mycket igen att det känns som om livet blivit meningslöst?

Hur kan man låta bli att klandra sig själv när någon man håller kär försvinner ur våra liv? Man tänker alltid på att man kunde gjort något annorlunda, för då kanske det aldrig hade hänt. Sista gången jag träffade henne så hade jag kunna göra så mycket mer än att bara kallprata, jag hade kunnat fråga hur hon mådde och om hon ville hitta på något – men det gjorde jag inte. Det klandrar jag mig själv för, även fast jag vet innerst inne att ingen annan kunde påverka hennes val utom hon själv.

Jag saknar henne, jag vill inget hellre än att hon ska komma tillbaka – och jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag har tänkt att det borde varit jag istället. Men jag lever livet för henne, och jag lever det för mig själv och min familj. Saknaden kommer alltid att finnas kvar, och minnet av henne kommer för alltid att vara i mitt hjärta. Bilder av de dagar vi upplevt tillsammans med våra närmsta kommer hoppa upp inom mitt synfält så fort mina tankar landar på henne. Jag är sjukt tacksam över att jag fick lära känna henne och att vi gjorde allt vi gjorde tillsammans. I december har det gått ett år och då ska ljuset brinna i fönstret för dig – vackra Alexandra ♥

Vackra människa – ett försök att se ledsen ut

Lägenheten stinker bokstavligt talat av nagellack och The big bang theory rullar på på TVn i bakgrunden. Jag känner mig stolt och har faktiskt lyckats skriva de båda loggböckerna, även om dom kanske inte är uppbyggda precis som handläggaren vill. Magen gör ont och dunkar tack vare all lax jag stoppat i mig som middag. Hoppas mamma kommer upp ur tvättstugan snart så att den rena tvättlukten tar över från nagellacket. Riktigt osammanhängande text men skrev bara det som hoppade upp först.

Imorgon blir det fem timmars projektarbete att se fram emot.. Eller ja, enda anledningen till att jag skulle kunna se fram emot det är tack vare mina underbara tjejer jag arbetar med. Utan intressanta, roliga samtal emellertid så skulle jag bara sitta och stirra rakt in i en datorskärm. Med andra ord så skulle jag inte få ett skit gjort.

Nej nu ska jag sitta och kolla klart på det nya programmet som har startat under tiden jag funderat på vad satan jag ska skriva i inlägget, haha. Sen hoppas jag ju i och för sig att mamma faktiskt ska komma upp med tvätten snart s att jag kan bädda min säng och bara slänga mig under täcket för att sova. Ska bli sjukt underbart.

Fick mysigt besök av kärleken idag när jag kom hem från skolan. Det är inget som brukar hända eftersom han oftast har plugg att göra under dagarna (precis som jag egentligen). Men blev lite så där smått lycklig när han skrev att han var på väg. Det är vad som är så härligt när man blir smått överraskad – man får ett så stort leende på läpparna och man känner verkligen lyckan i hela kroppen.

Nu är det bara trettiosju dagar kvar tills min 18-årsdag. Tiden bara flyger iväg och snart är det dessutom helg igen, höstlovet är inte heller speciellt långt borta. Det är dags för mig att börja planera mitt firande med släkten, för börjar jag inte nu så blir det tillslut för sent.

Det är dags för mig att ta tag i loggskrivandet när det gäller vårat projektarbete. Jag ligger redan efter en logg och det fylls bara på hela tiden, andra loggen ska vara inne idag. Det är bara att bita ihop och sätta igång så att man till slut kan få det överstökat.

Jag vill bli arton. Jag vill ändra frisyr. Jag vill ändra klädstil. Jag vill ha ett jobb. Jag vill ta studenten. Jag vill skaffa en egen lägenhet. Jag vill skaffa en welsh corgi. Jag vill åka till Australien. Jag vill gå ut på krogen. Jag vill bli vuxen. Jag vill bli självständig. Jag vill börja gymma. Jag vill umgås med mina vänner. Jag vill göra så mycket mer än det jag redan gör.

Idag har vart en härlig dag ändå. Vi har inte bara suttit hemma och slängt i oss massa onyttigheter. Det känns skönt. Kom hem från stan för runt en timma sen så har varit aktiva hela dagen. Dock vaknade jag med världens huvudvärk men som tur är så är den borta nu. När vi kom hem väntade tacos och gud vad jag har varit sugen på den köttfärsen hela veckan!

Känner att jag inte skriver något direkt viktigt, men det är bara för att det inte finns något viktigt att skriva heller.Så vi gör så att jag helt enkelt slänger in en bild på dagen middag och säger god natt!

Det är jobbigt att känna en saknad efter någon person man vet att man inte kommer kunna få tillbaka. Jag vet inte vad det var som gick snett, men plötsligt fanns inte ni längre vid min sida och samtalen mellan oss dog ut. Vi började undvika varandra, kontakten blev uppsagd. Men det går inte en enda dag utan att jag tänker på hur mitt liv hade kunnat vara nu – om ni hade funnits kvar vid min sida. Jag vet att jag har mig själv att skylla för slutet, men samtidigt kan jag själv inte ta på mig hela skulden för allt som inte hände.

Det finns så många jag känner att jag saknar. Även om jag ser personen varje dag, så kan jag inte direkt göra någonting åt situationen. Det är jag själv som fortsatt mitt liv på sättet jag lever. Det är jag som har agerat och tagit mina egna beslut. Jag saknar skratten och glädjen, rösterna samt beröringen. Att bli omfamnad av någon man själv kallar vän, det är en speciell känsla – man känner sig levande, älskad.

Trots alla de vänner jag en gång har förlorat, så har jag också vunnit nya. Vänner som får mig att le, att må bra. Personer som ser mig för den jag är, folk som inte dömer. Mina vänner har blivit de jag kallar för familj. Jag saknar den gamla tiden, men samtidigt så vet jag att min framtid är ljus när jag har människor jag älskar vid min sida ♥

Solen skiner ute och är på väg ner. Det mjuka ljuset singlar in genom gardinerna i vardagsrummet. Helt plötsligt så hör man smatter mot fönsterrutan och regnet öser ner utanför, hur starkt solens ljus än är. Det känns helt overkligt. Varpå jag springer ut på loftgången och ser en hel regnbåge. Hela regnbågen alltså! Tyckte att det var hur coolt som helst haha. Fjantigt, men ibland får man vara lite barnslig.

Fick dock inte med hela regnbågen på en bild så behövde ta ett par stycken. Klippte sen ihop dem, bilderna är inte sinkade då fotot ser  intressantare ut och får mer personlighet.

Jag får verkligen ingenting gjort de här dagarna. Jag har både logg, kemi och svenska att plugga – och jag har knappt gjort någonting alls. Det är som om min kropp bara säger stopp så fort jag tänker tanken på att plugga. Jag blir trött och gäspar så fort böckerna och instruktionerna åker fram på bordet, men det gäller bara att lyckas trotsa mig själv så ska det gå tillslut. Någon gång.

Jag vill egentligen bara leka fröken duktig det sista året, men redan nu så vet jag att det inte kommer att fungera. Jag får bara göra det bästa jag förmår och försöka få tillbaka ambitionen, glöden för att ens försöka.

Det har bara gått två veckor sedan jag var ute och lämnade ifrån mig ett par CV:n, men redan känner jag mig värdelös och inte behövd. Jag vet att det tar ett tag innan man får svar – om man får svar – men jag är en otålig person som hatar att vänta. Jag vill bara få ett besked på direkten och inte sitta på nålar och hoppas på det bästa. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hitta på, men då behöver jag lönen från ett jobb för att ingenting är gratis.

Min artonårsdag närmar sig dessutom med stormsteg, så innan det är dags så måste jag planera hur jag vill bli firad. I en lokal? På pappas jobb? Skita i att bli firad alls? För tillfället lutar det åt den sista punkten då jag känner att allt bara är värdelöst. Dessutom vill inte jag göra samma sak som när min syster fyllde arton – då blir det ju total ripoff. Jag vill inte heller göra desamma som vi gör år ut och år in, fira hemma med andra ord. Ens artonårsdag ska vara speciell, kännas speciell.. Men jag är inte taggad för fem öre och det känns sjukt tråkigt. Visst vill jag fira med släkt och vänner, jag älskar gemenskapen – eller gör jag? Ta det inte fel, jag älskar min släkt, men känner jag gemenskapen när allt kommer omkring? Passar jag in?

Nej nu ska jag ta mina tankar och logga ut från bloggen. Känner att tankarna börjar flyga iväg igen som tidigare idag. Dessutom vill jag inte tråka ut någon, jag gillar inte heller att expandera mina tankar för mycket. Egentligen vill jag ha dem helt för mig själv, och samtidigt känner jag att jag bara behöver tid att prata. Jag skulle kunna babbla på i timmar om ingenting, om allting. Men nu har jag helt styrt undan från det jag egentligen började skriva om, och som sagt – gonatt för ikväll ♥

”Don’t you know about the bird – I’m gonna tell you about the bird – because everyone knows that the bird is the word”

Idag känner jag mig fåordig. Jag har så mycket som egentligen snurrar omkring i min skalle, och jag har nu flera gånger skrivit ett inlägg och raderat allt innehåll. Det finns så mycket att skriva – men på något sätt lyckas jag inte kläcka ur mig någonting vettigt. Jag lyckas i princip inte få ur mig någonting alls. Kommer bara på mig själv med att stirra ut i tomma luften och låta tankarna flyga iväg dit dom bäst vill.

Jag känner mig så stressad i kroppen att jag inte orkar röra en fena, det går helt enkelt inte. Bara tanken på att plugga någonting, vad som helst, får min hjärna att kortsluta. Min kropp säger emot mig och jag känner mig bara så slapp. Samtidigt så vet jag att jag har allt annat än tid till att sitta med datorn i soffan och ta det lugnt. Men jag vet att veckorna går snabbare än vi tror och snart så är helgen här igen, och när den kommer så kommer jag att vara den som klagar på att det inte finns någonting att hitta på. Jag säger emot mig själv.

Nej, nu ska jag göra lite framsteg och lyfta rumpan ur soffan. Hunden ska få komma ut en gång till och sen så är det nog bäst för mig att jag sätter igång med lite plugg – för min egen skull såklart.

Jag saknar dagarna uppe på hästryggen. Då samspel mellan djur och människa, flicka och häst får se dagens ljus och ta del av världen. Jag saknar tryggheten, hästens lugna andetag, mörkret som faller medan man tillsammans tar sig tillbaka mot början.

Visserligen så red jag bara drygt ett år, jag var tvungen att sluta då jag vägrade ta stelkrampssprutan. Jag är nämligen livrädd för sprutor. Till sist gick jag med på det eftersom att mina föräldrar lovade att jag skulle få fortsätta livet på hästryggen. Men så blev det aldrig. Jag saknar att dra handen genom den tjocka pälsen och känna doften av häst nå näsborrarna. Att rida har nog lärt mig mer om samspel och koncentration. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar det, hur jag än försöker.

Så fort jag har skaffat jobb, fixat allt som ska fixas och har hand om skolan – då ska jag börja rida. För jag tycker att jag är värd att göra sådant som jag själv mår bra av. För mår jag bra, ja då kan jag hjälpa människor runtomkring mig att må bra. Har man ett leende på läpparna så smittar det tillslut av sig.

Tatueringen har suttit på mitt högra skulder blad i över ett år nu. Än har jag inte hunnit ångra den en enda gång. Det finns en anledning varför jag valde just den texten, och anledningen jag syftar på är inte att jag skrev den själv. Jag tänkte länge och noga innan jag valde att föreviga texten på min kropp, och jag vill att den ska finnas där och påminna mig.

Jag planerar redan min nästa, som självklart ska ha en speciell betydelse den också. Om jag kommer att ångra mig? Kanske det. Men visst måste vi alla göra misstag och få chansen att känna ånger. Visserligen har jag redan upplevt ånger. Djup ånger. Men vi är människor – och människor gör misstag. Men det här är inget jag kommer att ångra i första taget, i så fall är det senare i livet då jag är gammal och grå och inte kan komma ihåg varför i all sin dar jag valde att tatuera mig över huvud taget.