Vinden blåser kall utanför men samtidigt är solen uppe på himlen och sprider lite värme i luften. Det känns skönt att veta att hösten är på väg då träden färgas med kraftfulla nyanser och får ett leende att tränga fram på läpparna. Om tjugofem dagar är det min dag och då satan ska jag ta vara på den. Jag fyller arton och livet kan börja på riktigt.

Idag har det blivit en promenad hem till Daniel med hans hand i min och kopplet till hunden i den andra handen. Den jobbigaste delen måste nog vara att säga hej då. Det är svårt, jobbigt, känslomässigt och ja – mycket mer. Ändå har vi varit tillsammans i över ett år. Det känns fortfarande som om det var igår och vi är fortfarande lika fästa vid varandra. Det känns underbart.

Larvade mig lite på vägen med mobilkameran dessutom – för är det något jag brinner för så är det att fota. Det är något jag absolut älskar och kommer att fortsätta med livet ut. Även om det bara är en hobby.