Idag känns som en dag då jag lika gärna skulle kunna dö utan att någon skulle bry sig. Även fast jag vet att det inte är riktigt sant. Men livet känns piss och jag känner mig motsägelsefull mot inlägget i går – men det skiter jag fullständigt i. Ingen i livet kan kännas värre än när ens förälder inte verkar vilja veta av en och tycker att livet vore bättre om man inte hade funnits. Känns skitbra när den vuxna i hushållet känner att livet suger, vill inte äta för att man känner sig fet, vill inte göra någonting egentligen. För den energin är ju jättebra att framför till mig som har mått sjukt dåligt tidigare i mitt liv.

Texten har inget syfte med att peka ut någon, även om jag är väl medveten om att det är precis det den gör. Men det skiter jag också fullständigt i. Kanske borde ha varit bättre om det var jag som aldrig kommit till, om mina föräldrar aldrig valt att skaffa en ungjävel till, då hade jag inte varit deras problem och dessutom hade jag inte funnits. Jag hade sluppit leva i ett hem där det inte alltid känns som om jag varken är älskad eller välkommen – och det är ju det enda jag vill. Jag känner mig otillräcklig och det är precis vad jag är också, men jag önskar att min mamma bara ville säga att allt kommer att bli bra och att hon älskar mig för den jag är. Jag skulle gärna slippa höra några av de orden jag får smällda rakt i ansiktet istället. Du är tjock, jag är tjock, skulle jag få bestämma skulle jag aldrig laga mat, varför är du inte mer som din syster hon hjälper i alla fall till mer hemma. Jag vill också känna att jag kan prata med min mamma om allt. Men dit är det en lång väg kvar – för hon litar inte på mig, många av hennes ord sårar mig. Jag vill inte det här.

Jag vet. Jag vet vad jag egentligen måste göra. Prata. Men orken och viljan finns inte där. Jag vill bara att hon ska se när jag mår dåligt, ta mig i hennes famn, stryka med sina händer över mitt hår och säga att allting kommer att lösa sig – allt kommer att bli bra. Jag vet att min mamma har det jobbigt nu, det har väl hela familjen egentligen. Men varför hon tar ut sin ilska på mig sen är väl för att jag finns närmst till hands. Jag kan inte tro att det är med flit. Men allt jag önskar är att livet ska gå tillbaka till hur det var förut, då det fanns lycka i hemmet och ingen stress. För just nu så känner jag mig som en liten varelse som bara vill krypa in i ett hörn och hålla armarna om knäna, jag kommer gunga fram och tillbaka med ansiktet nedgrävt i famnen, tårarna kommer att välla fram - och ingen kommer att bry sig.

Ta mig härifrån, rädda mig från mina egna tankar.