Känslorna bubblar upp

Idag har jag gråtit ögonen ur mig och nu verkar det som om himlen gråter med mig. Jag började tänka på en person som fanns i mitt liv ett kort tag, men hon gjorde intryck, annars skulle jag inte ha känt så här, jag skulle inte mått som jag gör. Jag påminns varje dag på ett eller annat sätt om henne, hon har inte försvunnit ur mitt hjärta så som hon försvann ur mitt liv. Ur alla hennes vänners liv.

I måndags hade min syster på sig en tröja som jag hade lånat ut till henne under midsommar, känslorna kom då svallande tillbaka och jag ville bara rycka av min syster tröjan hon hade på sig – hon förtjänade den inte. Alla känslor en människa kan känna kom krypande på samma gång och jag visste inte vart jag skulle ta vägen vid den tidpunkten.

Det har inte gått en dag sen hennes födelsedag i år som jag inte har skuldsatt mig själv för att jag inte tände ett ljus i fönstret. Jag skrev för ett tag sen en dikt, jag läste upp den högt – och där lovade jag att ett ljus skulle brinna för alltid så att hon kunde hitta hem igen. Jag har svikit henne.

Jag tänker på hennes vackra leende, hennes fina ögon och hur hon var som person. Hon var så glad och  gullig och ingen kunde veta att det som hände skulle ske. Svaret till varför kommer vi aldrig och få, och det är en sak som bryter ner oss alla lite för varje dag som går. Jag är utan tvekan inte den enda som tänker på henne vareviga dag och jag är definitivt inte den enda som älskade den här tjejen.

Det enda jag kan tänka på är att jag låg där i min varma säng medan hon var ute i spöregnet. Hon var ute i den kalla natten alldeles ensam och ingen visste att livet snart skulle ändras för oss allihopa. Ingen visste att så många personer skulle behöva sörja ett så ungt liv dagen efter. Jag hade aldrig ägnat en tanke på att jag skulle behöva säga farväl till någon av mina nära innan jag själv skulle behöva dö. Nu är det allt jag kan tänka på – när kommer jag behöva gråta så mycket igen att det känns som om livet blivit meningslöst?

Hur kan man låta bli att klandra sig själv när någon man håller kär försvinner ur våra liv? Man tänker alltid på att man kunde gjort något annorlunda, för då kanske det aldrig hade hänt. Sista gången jag träffade henne så hade jag kunna göra så mycket mer än att bara kallprata, jag hade kunnat fråga hur hon mådde och om hon ville hitta på något – men det gjorde jag inte. Det klandrar jag mig själv för, även fast jag vet innerst inne att ingen annan kunde påverka hennes val utom hon själv.

Jag saknar henne, jag vill inget hellre än att hon ska komma tillbaka – och jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag har tänkt att det borde varit jag istället. Men jag lever livet för henne, och jag lever det för mig själv och min familj. Saknaden kommer alltid att finnas kvar, och minnet av henne kommer för alltid att vara i mitt hjärta. Bilder av de dagar vi upplevt tillsammans med våra närmsta kommer hoppa upp inom mitt synfält så fort mina tankar landar på henne. Jag är sjukt tacksam över att jag fick lära känna henne och att vi gjorde allt vi gjorde tillsammans. I december har det gått ett år och då ska ljuset brinna i fönstret för dig – vackra Alexandra ♥

Vackra människa – ett försök att se ledsen ut


Leave a Reply