Jag saknar dagarna uppe på hästryggen. Då samspel mellan djur och människa, flicka och häst får se dagens ljus och ta del av världen. Jag saknar tryggheten, hästens lugna andetag, mörkret som faller medan man tillsammans tar sig tillbaka mot början.

Visserligen så red jag bara drygt ett år, jag var tvungen att sluta då jag vägrade ta stelkrampssprutan. Jag är nämligen livrädd för sprutor. Till sist gick jag med på det eftersom att mina föräldrar lovade att jag skulle få fortsätta livet på hästryggen. Men så blev det aldrig. Jag saknar att dra handen genom den tjocka pälsen och känna doften av häst nå näsborrarna. Att rida har nog lärt mig mer om samspel och koncentration. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar det, hur jag än försöker.

Så fort jag har skaffat jobb, fixat allt som ska fixas och har hand om skolan – då ska jag börja rida. För jag tycker att jag är värd att göra sådant som jag själv mår bra av. För mår jag bra, ja då kan jag hjälpa människor runtomkring mig att må bra. Har man ett leende på läpparna så smittar det tillslut av sig.